Dans med svåra steg

Imorgon är det december och lucia närmar sig. För framför allt barn i förskolan är detta en stor sak och kanske lika stor (eller större?) för föräldrarna. Vem vill inte sitta där i doften av kaffe, saffran och pepparkakor och se sitt urgulliga barn som tomtenisse eller pepparkaksgubbe, tåga in till luciasången. Att med tårar i ögonen få lyssna på alla sångerna från den egna barndomen. Man vill så det värker. Kanske så mycket att man inte tänker klart…

För ett barn med autism kan luciafirandet vara väldigt utmanande. Helt plötsligt sjungs det nya sånger på förskolan och man ska dessutom stå och sjunga på ett speciellt och ovant sätt – inför publik. Bara att ha ett vanligt nytt klädesplagg är tufft så det räcker och blir över för ett barn med autism. Här förväntas man klä ut sig!

Förutsägbarhet = trygghet. Men förutsägbarhet kan vara svår att skapa trots bildstöd och förklaringar när barnet har en nedsatt kommunikativ förmåga och nedsatt föreställningsförmåga som vid autism. Trots förberedelser – vad är det egentligen som ska hända??

Tidpunkt för förskolans firande kan vara olika – på morgonen eller eftermiddagen. Ur ett npf-perspektiv finns nackdelar med båda. Ett barn med autism mår bäst av att dagarna ser likadana ut. Hur blir det då att komma till sin förskola och mötas av massa okända människor i ett trång rum som är pyntat annorlunda, med annorlunda och mycket dofter (glögg, kaffe, parfym, pepparkakor etc) och en ljudmatta av sorl? Efter den chockartade starten – byta om till nya kläder och uppträda? Och EFTER denna totaldränerande upplevelse, förväntas orka stanna på förskolan för en heldag med allt vad det innebär? Njae, inte optimalt.

Då är eftermiddagen bättre eftersom barnet sen får gå hem och vila. Men, hur piggt är ett barn med autism efter en dag på förskolan? Alla npf-föräldrar vet att man jonglerar med en handgranat där sprinten är halvvägs ute. Att då gå lucia…

Hur gick det för Linus? Som 2,5-åring satt han i mitt knä och öppnade inte munnen, chockad över alla människor som invaderat hans förskola. Som 3,5-åring chockade han mig genom att tåga in med kompisarna och sjunga två sånger, innan han deklarerade att han skulle leka istället och avvek. Jag var bisarrt stolt! December då han var 4,5 år var katastrofåret. Han hade faktiskt valt en snögubbe-onepiece och hade faktiskt bytt om, men…strax före det var dags slog paniken till och allt åkte av. In tågade mitt barn i blöja. Det får såklart vara okej men nästan direkt spårade han ur. Han bara stod och vrålade ”bajs” oavbrutet och jag fick lyfta ut honom, vrålandes i panik, inför alla föräldrar som bara ville sitta där tårögda och njuta av sina söta barn. Om jag minns rätt lovade jag mig själv där och då att sluta försöka få Linus att göra ”normala” saker han inte uppenbart vill. Hans sista lucia på förskolan stannade vi hemma.

Ibland önskar jag att jag fick göra om de där första åren med Linus, med den kunskap och framför allt förståelsen för hur han fungerar som jag har nu. Så mycket vi köpte i leksaksväg, så mycket vi försökte göra, som uppenbart inte passade honom. Som var för svårt, för obegripligt och utan mening för honom. Som lucia…det var ju JAG som sååå gärna ville se honom lussa… ❤

Följ vår vardag på Instagram: Marionettmamman
Min bok ”Marionettmamman – från novis till expert som npf-förälder” finns hos alla nätbokhandlare!