Dans med svåra steg

Alla som blivit föräldrar vet vilken beskyddarinstinkt som föds i samma stund som man får sitt barn i famnen för första gången. Den första tiden är man med sitt barn 24 timmar om dygnet och man lär sig varje nyans och detalj av sitt barn. Barnet är helt beroende av sina föräldrar för att överleva.

Efterhand som barnet växer och utvecklas tänjs den där osynliga navelsträngen ut. Dagen för förskolestart kommer och alla vet hur overkligt (och lite läskigt) det är att lämna över det där ansvaret och kontrollen för det dyrbaraste man har, till okända pedagoger. Men genom inskolningen lär man känna de ofta tre-fyra personerna, man skapar en relation och bygger upp ett förtroende. Åren går, barnet lär sig kommunicera bättre och kan allt mer själv berätta om sin dag. Du vet att barnet kommer säga till om något hänt, stort som smått – föll från gungan eller att X rev sönder en teckning.

Som förälder till ett barn med till exempel intellektuell funktionsnedsättning och autism är det betydligt svårare att tänja ut den där navelsträngen. Barnet fortsätter vara beroende för sin överlevnad. Du är barnets extra händer till alla moment som är praktiskt svåra. Du är barnets säkerhetsbälte och skyddsnät eftersom barnet inte förstår risker och faror. Du är barnets tolk eftersom barnet har svårt att själv beskriva känslor, upplevelser och behov. Kanske har barnet inget talat språk alls. Du är psykolog och specialpedagog som vet exakt hur man ska agera med just ditt barn för att underlätta vardagen och förebygga kraschar. Du är den varma alltid förlåtande famnen att landa i efter ett utbrott. Du är så mycket mer än en ”vanlig” förälder och du är smärtsamt medveten om det.