Dans med svåra steg

Här hemma gäller fri skärmtid – väldigt otidsenligt och kanske kontroversiellt. Men det är rätt för Linus och jag ska förklara varför vi har det så här (och inte hade överlevt annars).

Linus leker inte. På ”vanligt” sätt – inte alls. Då och då lyckas jag locka honom till att måla eller klistra klistermärken, men fokus och tålamod är väldigt kort. På hans rum finns lego, duplo, bilar, järnväg och tåg, massa gosedjur, böcker osv. Han leker inte med det alls. Kanske pratar om batteriluckorna. Vill att vi byter batterier för att det är spännande. Staplar saker till installationer och kopplar runt sladdarna. Men ingen vanlig lek. Vet ni hur mycket tid det finns att fylla upp då?! Fri tid som när man har Linus diagnoser fylls med speed, ljud och grejande med saker som han absolut inte ska. Detta leder i sin tur till konflikter och utbrott. Han behöver vara sysselsatt och vi kan inte sysselsätta honom precis hela tiden. Vi behöver skärmarna för att få vardagen att gå runt. Men jag måste säga att skärmarna faktiskt ger Linus mycket positivt!

Linus ”lek” stimuleras: Jag skrev att Linus inte leker, men det är inte helt sant. Han leker på sitt sätt med utgångspunkt i det han ser på skärmarna. Han kan klippen och programmen utantill och upprepar replikerna = språkutveckling. Hans ”lek” är att stå upp lätt gungandes på stället med sin böjare i handen och liksom dramatisera upp det han sett på film eller i ett TV-spel. Man hör konversationerna från klipp vi hört 1000 gånger. Han pratar och pratar för sig själv. När detta händer aktar vi oss från att distrahera eller avbryta honom – detta är ju LEK och det hade inte hänt utan hans tittande på TV. Han kan liksom inte fantisera ihop saker själv utan behöver utgå från färdiga förlopp han sett.

Skärm betyder inte stillasittande: För många barn betyder nog skärm stillasittande vilket är skadligt, men Linus sitter nästan aldrig stilla. Antingen sitter han och gungar häftigt i soffan eller står han upp framför TV:n med sin böjare i handen när han tittar, konstant i rörelse fram- och tillbaka. De stunder han faktiskt sitter stilla är välbehövliga pauser.

Vila från intryck: Jag har alltid upplevt att skärmen varit ett hjälpmedel för Linus att vila. När man har ADHD och autism saknas filtret för intryckssanering som vi andra har. Allt går rakt in. Det måste vara sååå ansträngande. Men när Linus får sin surfplatta stänger han av världen runtomkring. Jag kan ibland sitta bredvid honom och ropa ”Linus” utan reaktion. Med tanke på all tid varje dag alla ljud och intryck bombarderar honom från alla håll och den inre rastlösheten som gör att han är i ständig rörelse, unnar jag honom de stunder av vila som surfplattan ger.

Surfplattan ger matro: Jag har i min bok beskrivit kaoset vi hade vid varje måltid innan. Linus hade inte ro att sitta mer än några minuter, sen stod han bredvid och bara var allmänt högljudd för att störa. Ingen kunde prata och mysfaktorn låg på minus. Det slutade med att Linus fick matas i soffan. Till slut bjöd vi in surfplattan till matbordet och vips kunde Linus hitta lugnet vid bordet och äta klart. Det är flera år sen nu och jag ser ingen anledning att ta bort den. Att sitta stilla, äta och dessutom vara social klarar han helt enkelt inte samtidigt.

Surfplattan löste taxikaoset: Den senaste situationen där surfplattan tillkommit är i skoltaxin. Under hösten började Linus uppvisa dåligt beteende i skoltaxin och Linus fastnar alltid i mönster som bara accelererar. Det som började med att han alltid satt och slet i coronaskyddet slutade med en söndersparkad kabel (räkning till oss på 15 000kr) och andra så olämpliga beteenden att en chaufför deklarerade att han framöver skulle neka körningar med Linus. Paniken stegrades – tänk om han skulle nekas skolskjuts då han inte klarade att uppföra sig. Eftermiddagen var problemet. ADHD-medicinen hade lämnat kroppen. Rastlösheten rev nog i honom och Linus är inte killen som sitter och funderar stilla… Så han aktiverade sig med det han kom på och det var inte bra saker tyvärr. Nu behövde den aktiveringen flytta fokus. Linus fick ha med sig sin surfplatta i taxin. Efter det – noll problem.

TV-spel – en utvecklande hobby: Linus har ingen fritidsaktivitet eller vänner, men han har en ”hobby” och det är TV-spel. Tidigt förundrades jag över hur han som inte ens kunde sätta på sig ett par byxor, kunde med flinka fingrar klara bana efter bana i Rayman. Hittade vi ett spel med rätt svårighetsnivå och typ av utmaningar, får Linus en vilja att utvecklas och lära sig saker. Han löser kluriga uppfinningar i ”Pettson & Findus” vilket lär honom se samband och processer. I Alfonsspelet tränar han bl.a. motorik. Bilrace med Blixten McQueen och Subway Surf tränar snabb reaktionsförmåga. Han älskar Super Mario Odyssey – att vandra runt och upptäcka de olika världarna och lösa utmaningarna i de olika banorna för att lösa upp nästa. Simultankapacit och snabbhet briljerar ibland, han klarar sånt jag inte kan. Tv-spelen utvecklar samtidigt som han gör något roligt. Och, han får känna sig bra på något!

Pedagogiska barnprogram skapar lärande: Förutom att allt YouTube-tittande faktiskt gjort att Linus kan några ord på engelska (och säkert förstår mer än så), leder vissa pedagogiska barnprogram faktiskt till ett lärande. Det betyder mycket när man har ett barn som inte lär sig på det vanliga sättet. Våra förklaringar når inte fram. Han vägrar sitta med oss och träna bokstäver, träna på att rita annat än kludd osv. Men det han ser i sin helhet och ord han hör i rätt sammanhang, det landar på nått sätt.

Programmet Daniel Tiger är ett fantastiskt exempel. Varje avsnitt har ett tema och varje avsnitt upprepar Daniel en liten lärande truddelutt kring temat. En dag när en något blev ”fel” (minns inte vad längre), stannar Linus upp istället för att skrika argt och börjar sjunga: ”Ta det som känns fel, och vänd på helt, det kan bli nått bra!”. Jag tappade hakan!! Sen presenterade Linus en lösning på hur vi kunde göra istället. Jag hade aldrig kunnat introducera en sån sak och lyckas upprepa den så pass många gånger att poletten faller ner för Linus. Men via TV:n är allt möjligt. Man får hitta och använda nyckeln till Linus fokus och intresse där den finns.

Musik och glädje: Förutom allt ovan så älskar Linus musik! Han är lycklig när han får sitta och gunga i soffan till sina favoritlåtar. Ibland står han framför TV:n och upprepar rörelser han ser. Via skärmen kan han njuta av musik på ett sätt som inte blir det samma via CD-spelaren. Och musik ger glädje!

Vi försöker locka ut Linus på cykelturer, lek och promenader så mycket vi kan, så det är inte så att vi backar på den biten. Men väl hemma är skärmtiden fri. Onödigare konflikt i en redan väldigt pressad vardag får man leta efter enligt mig. Kanske gör vi fel enligt forskning och rön, vad vet jag. Men är det något jag kan är det hur Linus fungerar – in i minsta detalj. Jag känner mig trygg i hur vi valt att göra. Det är givetvis inte rätt för alla barn med npf, men för oss är det definitivt det!

Följ vår vardag på Instagram: marionettmamman

Se min digitala föreläsning om barn med autism och ett utmanande föräldraskap: Direktlänk