Ett barn med autism och/eller intellektuell funktionsnedsättning kan göra saker eller ha beteenden som skapar problem eller helt enkelt är väldigt problematiska. Vi brottas konstant med problemskapande beteenden och har genom åren konstaterat en sak om och om igen: Det går inte att uppfostra bort beteenden. Skäll och tillsägelser fungerar sällan. Det går inte att förklara för Linus varför beteendet är fel. Eller jo, till viss del förstår han nog det vi förklarar om konsekvenserna – men han slutar inte för det. En sak fungerar – utsläckning!
Utsläckning innebär att en förstärkande och för barnet positiv konsekvens som tidigare kommit efter beteendet tas bort, vilket gör att beteendet efter ett tag slutar. Låter kanske enkelt? Det är det inte. För det som är positivt för barnet är ofta precis det som hela vår föräldrainstinkt säger är rätt. Ett barn med autism kan tycka att tillsägelsen, förälderns upprördhet eller reaktion, är det lockande. Kanske ser man rolig ut? Jag har ingen aning om vad som triggar. Den här biten är otroligt svår att förstå!
Linus har kort stubin och kan när tålamodet tar slut till exempel slå surfplattan hårt i huvudet. Hela min mammainstinkt ropar ”Nej, SLUTA, akta ditt huvud!!”. Det är hemskt att se Linus göra illa sig själv. Jag känner hur ont det måste göra och jag vill skydda honom. Linus reaktion? Han tittar på mig och gör det igen. Jag ser att jag triggat honom att fortsätta. Min starka känsla förstärker hans ytterligare. Så vad gör jag nu när han sitter bredvid mig och han slår paddan i huvudet? Inget. Eller säger jag med entonig lite nonchalant röst ”Akta huvudet”. Linus slutar.
När han var yngre hände det att han fastnade i socialt mycket olämpliga beteenden och han skrattade gott när vi reagerade kraftigt på det han gjorde. Så vi samlade oss, bestämde att vi skulle totalt ignorera beteendet istället – och vips försvann beteendet efter några dagar. Det känns ofta väldigt fel. Man vill uppfostra sitt barn till bra uppförande, men barn med autism och/eller intellektuell funktionsnedsättning kan kräva andra typer av metoder för att nå dit. Förstärkning av det positiva och utsläckning det negativa.
Just nu har jag problem med nätterna. Om Linus råkar vakna till helt har han fastnat i att han ska störa mig. Det börjar med låtsassnarkningar men efter en stund varvar han upp, ska låta högt, banka i sänggaveln och slå på mig. Han skrattar och huvudet är i totalspinn. Det blir kaos, ett för mig nästan inte hanterbart kaos. När första låtsassnarkningen kommer vet jag att natten är slut – oavsett hur många timmar det är kvar. Jag har testat att ignorera, bli arg, förklarat konsekvenser, gråtit, allt. Absolut ingenting når fram. Han är låst i att störa och i morse insåg jag att jag måste bryta den positiva konsekvensen – det roliga kaoset i sängen. Släcka den situationen. När första tecknet kom kl 05 frågade jag bara lugnt om han vill gå upp. Kaosnöjet i sängen ska han inte få uppleva igen.
Vilken metod som fungerar till vilket barn är klart olika. Det handlar om att förstå barnets kognitiva nivå, kommunikativ förmåga och förståelse, förmåga till att se och förstå sammanhang samt vad som triggar beteenden, exempelvis tvång och fixeringar. Om inga förklaringar eller tillsägelser når fram, fundera på vad i miljön eller i era reaktioner som ger syre till beteendet – och ta bort tillgången till syret.
Dans med svåra steg 