Dans med svåra steg

Förra veckan blev jag intervjuad av en tjej som studerar miljöpsykologi och landskapsplanering. Hon skulle skriva ett arbete om lekplatserfarenheter för barn med psykiska eller kognitiva funktionsnedsättningar; vad är bra, dåligt, med vad behövs stöd osv. – ett spännande och viktigt ämne!

Efterhand som vi samtalade inser jag hur svårt det här området är och att det inte finns ett enkelt svar. Alla barn med någon form av funktionsnedsättning har sina specifika behov och svårigheter. Här är i alla fall några aspekter av lekplatsers utformning ur Linus och vårt perspektiv:

Alla dessa höga höjder! Varför? Detta är något som gett mig pulsökning och stress i många år. Klätterställningar är höga, ibland faktiskt onödigt jättehöga. Konsekvenserna vid ett fall från vissa hade varit förödande. Med ett barn som har en klumpig och försenad grov- och finmotorik, dålig balans och ibland ett slappt handgrepp i kombination med noll insikt om farligheter, finns många risker med klättring på hög höjd. Varför byggs inte fler lekplatser som den utanför barnhabiliteringen – klätterställning på bredden som är ofarlig att falla i från?

Det senaste året har hans motorik utvecklats, han klättrar bättre och säkrare men långt ifrån som sina jämnåriga. Hans insikt om risker är inte lika mycket i kapp. På vår närmaste lekplats, teaterlekplatsen i Malmö, finns en ”brandmansstång” på hög höjd. I söndags ser jag plötsligt hur Linus tar tag i den för att hiva sig ut. Halva parken hörde nog mitt ”neeej!”. Han lyssnade och avbröt, den här gången… En annan sak som får mitt hjärta att stanna då och då är när han står högst upp och lutar sig fram över staketet. Han är ju liksom snart 1.30 lång och det staketet är inte anpassat för att skydda så stora barn från att falla över. Man utgår nog ifrån att man vid det laget inte gör så.

En annan aspekt av klätterställningarna är metalltrapporna. Klätterställningen där vi bodde innan hade en trappa med ovanligt höga trappsteg och jag vet inte hur många gånger jag fångat upp Linus som trillat baklänges.

Vatten! Ett fantastiskt roligt inslag på en lekplats – vid varmt väder. Annars kan vi inte besöka en sådan lekplats. Hans längtan efter att plaska i vatten vinner över våra nej alla gånger 😀 Nä, de lekplatserna får vi helt enkelt avstå de kallare dagarna.

Höjdskillnader i marken – fint och roligt…och ibland omöjligt att uppfatta? På hav- och strandlekplatsen ute i Sibbarp har man runt klätterställningen lagt sån där mjuk asfalt med lite svikt. Den är lagd som små kullar och dalar som ska se ut som vågor runt piratskeppet. Jätteroligt och bra träning, men det var länge helt hopplöst för Linus som inte kunde uppfatta, tolka och förstå höjdskillnaderna i marken. Han sprang på och stupade. Varje gång. När han var ca 6 år började det bli bättre.

Staket…åh vad jag ofta drömde om staket runt lekplatsen när han var yngre, ibland fortfarande. Jag drömmer om en lekplats där jag kan släppa taget och låta honom vara självständig och i fred. Där jag vet att han varken kan försvinna i väg eller trilla ner. Fram med mer staket och lägre höjder.

Gunga är kul! Däckgungorna och gungorna man kan ligga i är bäst. De där rektangulära platta gungorna kräver mer av balans och koordination, eftersom plasten är mer hal och sittdelen är smal. Det går oftast bra numera, men då och då halkar Linus av och trillar i marken.

Andra människors kreativa inslag kring lekplatserna – en utmaning. Idag flyttar många ut sitt umgänge till parkerna. Kloss med lekplatsen sker grillning och kalas. Ur mitt eget personliga perspektiv tycker jag detta är härligt. Ur mitt perspektiv som npf-förälder – jobbigt. Linus vill vara med på alla dessa picknicks, går fram och ber envist om fika/godis. Grillarna blir ytterligare en risk att ha koll på så han inte springer för nära. Och det värsta av allt: kalas och ballonger…!

I söndags när Jocke var i parken med honom kommer en familj och ska ha barnkalas, med massa ballonger och en stor HELIUMBALLONG. Heliumballonger är en av Linus fixeringar och största passioner. Jocke får stå i en halvtimme som skyddsmur mellan kalaset och Linus som springer och försöker ta sig fram samtidigt som han utstöter ett frustrerat ilsket ljud. Efter han halvtimme kraschar han fullständigt och bara gråter förtvivlat. Efter lunch när vi skulle ut igen var familjen kvar men kalaset var slut. Nu lyckades Linus hålla sina känslor i schack och med en charmig envishet gick vi därifrån med sex ballonger…

Ja, detta var lite av de fysiska utmaningarna. Vad har jag missat? De sociala utmaningarna är ett helt eget kapitel. På plussidan har vi grönska, kojor och lekfordon på lekplatser. Det kan ju räcka med en stubbe att sitta på och en ratt, så är Linus helnöjd.

Vid intervjun diskuterade vi kring vad som underlättade/stimulerade lek. Linus har ju svårt att leka rollekar och regellekar, han leker inte så mycket på det ”vanliga” sättet. Han leker istället genom att dramatisera olika filmklipp han sett med ljud och kroppen. Och jagas är kul. Jag konstaterade under samtalet att han leker mer ute än inne och anledningen till detta är enkel: Det är lättare att leka med kroppen än knoppen!