En strimma ljus har tagit sig in. Nyanser av förbättring.
Att våga gå och komma först. Att våga skämta. Att skratta åt något tokigt som händer. Att börja sjunga med när Linus spontant börjar sjunga. Saker som länge lett till ilska. ”Säg inte så!”, ”Skratta inte!”, ”JAG SKA KOMMA FÖRST!”, ”Gör inte så!”.
Man anpassar sakta hela sitt väsen likt en person som lever nära en våldsam partner. Man lär sig hur man ska tänka, prata, röra sig och vad som måste undvika. Nyanser, timing, detaljer. Det sitter till slut i ryggmärgen.
Så förändras något. Ett fönster på glänt. Sakta går man omedvetet närmare och närmare. Det gamla invanda sättet att vara sitter fortfarande fast i min kropp, men jag kommer på mig själv att spontant våga göra och säga saker som jag automatiskt avstått ifrån så länge. Jag gör det, hjärtat slår ett extra slag, hela kroppen är fullt medveten om att detta länge varit minimerad mark. Måste och vill utmana när fönstret är på glänt. Och så går det ofta bra!
Vi skrattar tillsammans åt nått som blev galet. Idag i bilen började han sjunga och jag sjöng med. Igår råkade Jocke trycka på hissknappen. Han bad snabbt om ursäkt och Linus accepterade det. Tryckte en gång själv också klart ❤
När vi ska ut vill han alltid fortfarande ta med något (nån sak eller bok), men det ser inte ut så här:
Det senaste året har vi fått hjälpa honom med toalettbesök ca 20 gånger om dagen, ibland mer. Ibland gick det bara minuter emellan, men han va tvungen att gå igen och igen och igen. Jag trodde det var biverkningar från nån medicin eller att han fått nån blåsskada så att han inte kunde tömma ordentligt. ”Jag tror det är hans tvång” sa läkaren lugnt. Verkligen? Nu går han på toaletten med helt normala intervall.
Att SSRI (typ av antidepressiva) kunde ha effekt mot tvång visste jag inte innan. Nu vet jag. De finns där hela tiden men de har försvagats. Släppt några av alla kedjor som har oss alla i konstant koppel.
Linus alla utmaningar och funktionsnedsättningar är de samma. Hjälpbehovet och tillsynsbehovet är det samma. Men Linus mår bättre! Och då mår vi sakta bättre.
En strimma ljus har tagit sig in. Hopp. Och rädsla för att det inte ska hålla.
Älskade Linus, måtte det hålla❤
Dans med svåra steg 