Vi höjde Linus medicindos senast i mitten av januari. Han blev en kort tid bättre, inte helt anfallsfri men de var små. Men ganska snabbt vände det och vi såg anfallen då han fastnar i tanken och säger samma sak oavbrutet i flera minuter flera gånger i veckan. Hade detta varit i somras eller höstas hade jag antagligen ringt läkaren direkt, men nu har jag avvaktat.
Jag har känt mig lite som en struts som stuckit ner huvudet i sanden. Eller kanske mer som en trotsig 2-åring som sitter och tjurar på blöt asfalt och varken vill gå vidare eller tillbaka. Jag vill inte se mer av epilepsin, vill inget hellre än att Linus ska bli anfallsfri. Men jag vill inte öka dosen och jag vill inte lägga till en ny medicin. Rädd för biverkningar, rädd för att han ska må dåligt. Inget alternativ är bra, jag vill ingenting. Så jag har inte ringt. Rätt ologiskt.
Senaste veckan har även ryckningarna kommit tillbaka. I morse satt jag och Linus i soffan, Jocke låg bredvid. Linus har surfplattan i knät och tittar på Chuggington. Helt plötsligt rycker armarna till kraftigt. Sen följer ett anfall med bara ryckningar. Linus sitter och tittar fokuserat på plattan. Han är helt med och vaken, men svarar inte på tilltal. Men det är hela kroppen som rycker till. Jag såg små ryckningar ändå ut i fötterna och Jocke sa att han kände hur benen spändes till varje gång. Linus är helt tyst. Detta gör mig stressad! Där kunde Linus suttit och haft ett anfall helt själv medan jag lagat välling i köket. Jag vet att det inte är farligt. Men ändå…
Vi vill ju att han ska bli anfallsfri. Det är han inte och kommer inte bli det utan mer medicin. Så enkelt är det ju. Så vad väntar jag på? Lyfter motvilligt upp huvudet från sanden. Går framåt igen, ringer. Kvällsdosen höjs ikväll. Morgondosen höjs i början av nästa vecka. Vi närmar oss maxdos. Håll tummarna nu alla – inga jobbiga biverkningar, bort med anfallen!
Ibland kan en lite bättre dag, bli en sämre dag. För ett tydligt anfall är lättare att hantera. Det går inte att missa, man får bara pausa och vänta. Men när anfallet är mindre tydligt, när Linus bara blir avig, inte mår bra (antar jag) och inget vill, då är det svårare att upptäcka och bromsa i tid. Och bromsa måste man för Linus får panik och blir otroligt ledsen om man tvingar honom att göra något under anfall. Konstiga märkliga sjukdom.
I morse blev det så fel. Jocke skulle lämna i vanlig ordning och ska sätta honom i vagnen. Linus bryter då ihop och försöker kränga sig bort. Han skriker ”åka bil”. Vi tänker att han bara ”trotsar” och fortsätter försöka. Jocke ändrar sig t.o.m. och säger till slut okej till att åka bil. Går mot garaget men Linus bara skriker. Han inser ganska snabbt att det inte kommer gå. Linus försöker bara ta sig loss och har panik, trots att han ska få åka bil. De kommer tillbaka. Jocke har bråttom till APT direkt på morgonen, vi byter.
Jocke skyndar iväg mot skolan med Hannah och kvar står jag med Linus. Försöker prata och lugna. Vi sitter och kramas en stund på framsidan, Linus lugnar sig lite. Jag kopplar inte än utan får Linus i vagnen och börjar gå. Panik och gråt. Världens längsta promenad kändes det som. För hela vägen till förskolan skrek han i sån panik, mössa och stövlar flög och han försökte kränga sig ur vagnen. ”Åka bil, åka bil, åka bil….” Jag förstår. Jag tror i alla fall. Men vad ska jag göra? Ta ur honom från vagnen går inte. Han vill ju inte hållas och det skulle säkert sluta med marken. Några äldre damer går förbi och ser förskräckta ut. ”Han har inga skor!” utbrister en. Nej, just det. ”Åka bil, åka bil, åka bil…”
När vi är nästan framme skriker Linus ”Stopp! Stilla”. Jag stannar, pussar och kramar honom. Han lugnar sig. Så fort jag börjar gå, blir han så ledsen igen. På förskolans gård tystnar Linus. Allt är borta. Han är trött och rödgråten, men verkar nöjd med att vara där. Vi sitter och kramas en minut i kapprummet tills Linus säger ”inte kramas mer”. Går in på avdelningen, Linus är nu helt bra. Men det är inte jag.
När vi kom hem var det dags igen. Linus sätter sig på trehjulingen. Jag uppmanar honom att komma in x flera, han vägrar. Han kränger när jag försöker lyfta honom. Varningsklockan ringer, jag avvaktar. Sen kom ”jag cykla” oavbrutet i minst fem minuter. Jag testar att ställa mig i dörröppningen för att se om Linus kommer försöka cykla iväg, men han sitter still och upprepar frasen om och om igen. Sen vips är anfallet över. Jag märker det direkt när det plötsligt kommer en hel mening ”jag vill cykla mamma” och han försöker cykla iväg. Då plockar jag in honom utan större protester.
Ofta är man lite stressad på morgonen och att då snabbt tolka Linus ibland diffusa symptom är inte alltid lätt. Vi konstaterade i kväll att vi måste bromsa i tid. Märker vi att Linus är lite konstig är det bättre att stanna hemma en kvart längre. Jag lägger faktiskt aldrig möten innan 8.30. Anfallsmarginal i vardagen gör att jag blir lugn i situationen. Inget annat än Linus välmående är ju viktigt!
Det har inte varit en dag med bra känsla. Men en skön kväll. Linus satt och drack välling och myste en stund i Hannahs knä ❤ Och när barnen somnat: Ett glas rött, några chokladbitar, ett serieavsnitt och så lite bloggterapi 😀
Hur gick då den fortsatta inskolningen hos tandläkaren? Bra! Vi hade tränat hemma. Jag upprepade samma fras: ”Vad ska man göra hos tandläkaren Linus?” och han visade stolt att han kunde gapa. Väl där ville han först inte lägga sig i stolen, men gick sen motvilligt på att ligga i min famn. ”Gapa” sa tandläkaren. Nope. ”Vad ska man göra hos tandläkaren?” sa jag och vips så gapade han. Detta upprepades x flera. Tandläkaren sa gapa utan reaktion, medan min övade fras ledde till öppet gap varenda gång. Bra jobbat Linus!
Förra veckan började resursen på förskolan. Nu skulle hon och Linus lära känna varandra väl i tre veckor innan det är dags för flytt till avdelningen för stora barn. Resultat av de två första veckorna: de har träffats två dagar (!), först låg hon i influensan första veckan och denna veckan har Linus varit sjuk tisdag-fredag. Så nu hoppas jag båda håller sig friska sista veckan innan flytten! I torsdags träffade jag de nya fröknarna och informerade om epilepsi och allt kring Linus. Jag vet, det kommer gå bra osv. Men det känns lite oroligt att ”börja om”… Förtroende är något som byggs upp, hur bra allt än verkar.
Idag åkte vi till simhallen (efter att Linus gått runt i mina flipp flops på morgonen och velat bada). Vi hann bada max 15 minuter innan de ropade upp i högtalarna att ett barn bajsat i poolen (en ”fekal olycka” som de så fint uttryckte det) och att badet måste stängas i fyra timmar. Suck!
Besöket i simhallen kunde slutat illa. Linus är ju så impulsiv, framför allt då han ”går i gång” i nya miljöer. Jag har varit med om att han smiter och springer allt vad han kan på vårdcentral (fångad 5cm från nedåtgående betongtrappa), på förskolan (fångad en bit upp i betongtrappan som de vägrar sätta grind för) och hos läkaren (fångad på andra sidan mottagningen). Han är så snabb. Skrattar, helt i spinn och totalt omedveten om eventuella faror. Detta ledde till att vi var tvungna att hålla i honom helatiden på Lanzarote. Idag i duschrummet hände det igen. Man kan ju inte hålla varenda sekund när man ska duscha. Och Linus smet. Sprang i full karriär från duschrummet mot badet (TACK för att vi satt badskor på honom!!!). Jocke lyckas få en handduk om sig och springer efter. Linus hinner lämna herrarnas och springa genom en hel korridor (och en nedåtgående betongtrappa – TACK för att han inte valde den vägen!!!) och stoppas första av dörren mot äventyrsbadet. Väl i omklädningsrummet var Jocke tvungen att hela tiden hålla honom med en hand samtidigt som han ska klä sig själv. Vi konstaterade i bilen hem att detta är något vi måste ha i tankarna alltid. Alltid.
I somras fick Linus en springcykel. I vanlig ordning ratades nya äventyr och den har blivit stående. Senaste veckan har han velat testa några gånger, men blivit arg och ledsen efter några sekunder då han känt balansen svaja. Men så igår förstod han hur han skulle göra! Otroligt nöjd ”cyklade” han en lång runda i kvarteret. I snigelfart, men han fixade det. Yey! Nästa gång ska klart hjälmen på också, vem vet, det kanske blir tempo snart… 🙂
Hittade en så fin lapp i köket. Medan jag nattade Linus igår skulle Hannah fixa lite gott till Melodifestivalen. Hannah älskar planeringslistor (vem kan hon ha fått det i från…? 😉 ). Lappen är skriven med rosa glitterpenna av den intensivt melodifestivalshatande punkpappan, hehe. Glömmer aldrig för två år sedan när Björn Ranelids Mirakel spelades på radion och Hannah entusiastiskt frågade ”Pappa, pappa, är det här punk?!”. Med mycket sammanbiten allvarlig stämma deklarerades ”Nä Hannah, detta är INTE punk, detta är SKITmusik!”.
Det är inte alltid lätt att vara syskon till ett barn med en sjukdom eller som har speciella behov, vad det än är. Hannah är fantastisk med Linus. Hon är omhändertagande och har de flesta dagar en ängels tålamod. Men det kan ju inte vara lätt de dagar Linus är väldigt speedad och blir lite för hårdhänt. Han är alltid glad, menar inget illa, men det blir för vilt och Hannah blir ledsen. Och ibland är det Hannah som hamnar i fokus när han får anfall och fastnar i tanken och det gillar hon inte. För den han fokuserar på när tanken ”fastnar”, ska vara stilla – får inte flytta sig en tum förrän anfallet är över. Då blir han jättestressad, frustrerad och ledsen. Så man sitter snällt blixt stilla, väntar. Och Linus är lugn.
När vi var på Lanzarote inträffade just detta i en helt absurd situation. Barnen lekte med en tom garderob och Hannah visade att man kan gå in i garderoben. Och där låser sig Linus tanke och anfallet kommer. Och hans enda vilja på denna jord är just då att Hannah ska vara inne i garderoben. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Hannah vill inte och paniken stiger i Linus ögon. Jag hör mig själv desperat säga ”Du kan väl gå in i garderoben en liten stund” och hör samtidigt så klart det fullständigt orimliga i detta. Men man blir desperat, vill bara få honom lugn för jag ser ångesten han känner. Jag kan skratta åt det nu i efterhand, alla dessa konstiga situationer som blivit vår vardag.
En annan sak som gått ut över Hannah är att hon inte fått ha så mycket kompisar hemma. När Linus började blir hyperaktiv/speedad i somras varvat med en ofantlig trötthet och dagliga anfall, gjorde vi som jag tror att de flesta hade gjort: huset fick bli hans frizon, här skulle det vara lugnt. Ingen onödig stimuli. Vi såg ju att han gick igång på allt. Detta var ju bara tillfälligt, skulle snart gå över. Så vad gjorde det om Hannah inte fick ta hem kompisar ett tag?
Men det gick inte över, det blev bättre och sämre dagar men inte bra. Tiden har gått och snart är det ett år sedan han fick epilepsi. Vi har varit trötta och bara haft fokus på lugn, lugn och åter lugn. Tills Hannah för två veckor sedan deklarerade att hon ville rensa bort sin Barbies. Varför undrade vi så klart. Jag får ju ändå aldrig ta hem en kompis, svarar Hannah. Vilken kallsup! Det kändes i hjärtat kan jag säga. Och vi insåg att livet är här och nu. Linus har sina behov, men det har Hannah också. Och vi måste hitta ett sätt så att båda har det bra och får sina behov tillfredsställda . Är man 6 år och kompisar har blivit en allt viktigare del av livet, vill man ta hem dem, visa sitt rum och leka tillsammans med sina leksaker. Så vi tänker om och ska hitta sätt så det blir bra för alla. Just nu är Jocke med en speedad trött Linus i blomsteraffären. Åka bil = LYCKA. Hannah leker på sitt rum med kompisen Julia och är sååå nöjd!
Idag är förskolan stängd, så jag och Linus ska ha en mysig dag hemma. Bara vi två och ingen är sjuk, härligt! Men någon slapp start på dagen blev det minsann inte. Linus skulle på sitt första tandläkarbesök kl 7.10. Alltså 7.10?! Jag såg tecken av epilepsin redan när han vaknade. Förvirrad. Hävdade bestämt att en kudde på golvet var trappan ner. Först när jag ställde mig där och ”försökte gå ner” gick han med på att leta efter en annan trappa. Vi ser ofta liknande förvirring precis innan anfall. Och när han känner av epilepsin vill han inte medverka till något, så det var helt klart spännande när klockan var 6.25 och jag inte ens fått byta nattblöjan än…
Men så släppte det och vi blev klara. Missade så klart bussen jag tänkt ta, men kom med den efter med en minuts marginal och kom in till tandläkaren precis i tid! Han hann till och med leka en stund och ha sönder lekbordet som blev av med ett ben. Till Linus försvar kan det inte varit så fast monterat från första början ;D
Det blev vår tur och Linus knatade glatt med genom korridorerna. I rummet finns en entusiastisk tandläkare och en entusiastisk tandsköterska, båda bubblade med instruktioner och uppmuntran. Antagligen lite för mycket för Linus smak. Upp i tandläkarstolen och där kom obehaget för det nya. Jag ser hans ångest krypa på i blicken och han blir spänd och vill hålla handen. Sitter kvar, men där går gränsen. Hur mycket de och jag än förklarar och uppmuntrar, tänker han bestämt inte lägga sig ner – än mindre gapa. Ett definitivt bestämt nej! Jag förklarar att Linus har väldigt svårt för nya miljöer/situationer. ”Ja, många barn tycker nytt är obehagligt”. Lite inre frustration. ”Han tycker verkligen inte om nytt….” mumlar jag.
Vi pratar om nappen. Linus lugn, Linus hjälp till den otroligt viktiga sömnen. Jag vet att han måste sluta nu när han blir tre, annars finns risken för bestående felbett. Men jag är så orolig för att dagsömnen ska ryka på kuppen och han behöver verkligen den sömnen fortfarande. ”Det är jobbigt för alla barn att sluta”. Jo tack, jag vet, har gjort resan en gång redan med friskt barn som själv valt det. Lite inre frustration igen. ”Jo jag vet – vi ska…”.
Resultatet av detta tidiga morgonäventyr? Ny tid hos för fortsatt ”inskolning” hos tandläkaren på tisdag. Jag bestämde mig för att vara lite besvärlig vid bokningen, för 7.10 va ingen bra tid.
10:30? Njae…mitt på dagen, såg halvdags VAB framför mig och dessutom, hinner vi tillbaka till lunchen på förskolan?
13.30? Nej, då sover han.
14.30? Nej, då har han nyss vaknat, då får han ofta anfall eller har åtminstone känningar av det.
17.30? Taget!
Jag kan inte säga att jag är jättenöjd med dagens start. Det är däremot Linus! Han har fått åka buss två gånger och sett grön buss, gul buss, flera tåg, traktor, dumper, grävskopa, lastbil, lastbil med flak och lastbil med släp. Allt detta innan frukost. Kan ju egentligen inte bli bättre! Jag har nu fått dricka kaffe ostört medan Linus kollat på biltvättar på Youtube, så jag börjar känna mig fredagspepp jag med. Nu ska vi beta av lite städningen och sen ha en go dag tillsammans. Trevlig helg alla!
Jag lever i två skilda världar känns det som. En i min yrkesroll på jobbet med många bollar i luften. Där sätter jag andra tankar på paus. Och en värld hemma där mycket fokus och tankar snurrar kring Linus. Där oron får finnas. Där frågor som är det anfall på gång nu och varför blev han så speedad just idag finns. Jag behöver ha det så – att det är två skilda världar med stängd dörr emellan. Då blir jobbet ett andrum och gnagande oro tar paus. Men ibland blir det krock.
I dag vid lunch satt jag på möte när mobilen ringer. Det är förskolan och de berättar att Linus varit otroligt speedad hela fm. Mer än någonsin på förskolan. De har t.o.m. testat att gå ut ensam med honom men det har inte hjälpt. Det är som en kalldusch kommer över mig och klumpen i magen kommer direkt. Det blir frontalkrock mellan världarna och dörren emellan lämnas på vid gavel. Mammainstinkterna sätter in. Jag vet precis vad de menar, ser honom framför mig, vill helst släppa allt och bara hämta hem honom direkt! Hem till lugn.
Vi bestämmer att han ska försöka sova. Kan han inte, ska jag hämta honom. Är han lika orolig efter vilan, ska jag hämta honom. Jag är glad att de ringer och diskuterar. Vi lägger på. Tar ett djupt andetag. Klumpen är kvar, känslan är kvar. Var va vi nu….? Åter till jobbvärlden. Men dörren är lämnad öppen.
I somras hade vi planerat att ta en sista-minuten, men vi vågade inte åka iväg efter att Linus fått epilepsi. Medicinen hjälpte inte alls, biverkningar och känslan av att inte veta hur det skulle utveckla sig gjorde att vi valde att ta en lugn sommar hemma. Osäkerheten finns till viss del kvar, men livet ska ju levas och vi behövde verkligen en paus från vardagen. Så nu har vi precis kommit hem efter en härlig vecka på Lanzarote!
Veckan har nog varit både fantastisk och tuff för Linus. Fantastisk för att han fullkomligt älskar att bada! Med simpuffar runt armarna har han kunnat simma runt självständigt, hoppat, plaskat och skrattat så mycket. Det har varit underbart att se honom lyrisk. När man sett allt han gått igenom det senaste året, värmer det liksom speciellt i hjärtat när han är glad. Han har även njutit av allt gott som fanns på buffén (all-inclusive, vilken dröm!). Olika sorters melon, tomat, ostar, nystekt fisk och glass var favoriterna.
Men allt nytt verkar stressande för vår älskling. Stimmiga miljöer gör honom än mer uppvarvad. Flygplatserna och restaurangerna blev en utmaning framför allt. Att gå igenom säkerhetskontrollen på Kastrup och ha koll på väskor, medicin med intyg som ska redovisas och två barn varav ett varvar snabba rymningsförsök med att kravla runt på golvet, var en liten pulshöjare. Vi insåg snabbt att förutsättningarna för att överleva restaurangbesöken var att:
-hitta ett så lugnt hörn som möjligt
-skor av fortast möjligt (nyskapad rutin av Linus)
-all dricka placerad utom Linus räckhåll och helst ingen dricka mot motsatt sida bordet heller
-bestick utom räckhåll
-bordsunderlägg utom räckhåll
-mat till Linus först
När han såg sängen han skulle sova i, sprang han med panik i blicken gråtandes därifrån med orden ”Jag vill åka hem mamma, jag vill åka hem!”. Kan säga att jag kände hans obehag och det blev inte ens en diskussion. Hans plats mellan mig och Hannah i dubbelsängen var given. Där sov han tryggt och gott hela veckan. Och jag måste erkänna att det varit riktigt mysigt att ligga nära tillsammans och sova…!
Linus skulle varit med i Bamseklubben, men vi hade missat att man måste lämna sitt barn ensamt där. Något som vi inte kände att vi kunde. Jag förklarade vår situation och frågade om det fanns möjlighet till undantag, men det gick inte så Bamseklubben fick avbokas. För ett ögonblick kändes det tråkigt att inte Linus inte hade samma möjlighet som andra barn att ta del av detta som verkade så kul. Att dörren var stängd liksom. Men snabbt tänkte vi om och insåg att mer badtid och tid med familjen var exakt det Linus mådde bäst av! Så mycket av det har det blivit. Bad minst två gånger om dagen, Linus simmade tills läpparna var lilablå 😀 Och mycket tid tillsammans hela familjen. Det har varit gott för oss alla och vi har tankat ny energi!
Under veckan har det blivit allt mer tydligt för oss att Linus är speciell, det är något… Frågan är varför, den pusselbit saknas. Jag har känt mig skyldig för att ha tänkt tanken, så det är på något sätt en lättnad när både jag och Jocke ser samma sak. Linus får vara precis som han är, vi älskar honom till månen och tillbaka och gör allt för honom! Men det kommer vara skönt den dagen pusslet är lagt. Jag vill veta, vill förstå honom så bra jag kan, göra allt jag kan för honom.
Så fort Linus tyckte att det otryggt eller jobbigt under resan, sa han ”Jag vill åka heeem mamma!” och det kändes i hjärtat. Men jag tror att han ändå är väldigt nöjd med resan, med alla roliga bad, att ha fått hoppat studsmatta, fått krama Bamse och Lille skutt, sett Bamseshowen på kvällen (där Bamse bl.a. sjöng favoritlåten Hjulen på bussen!) och med att ha mumsat i sig så mycket gott! Och jag tror att lite utmaning och upplevelser är utvecklande för honom. Men ni skulle sett hans extremt lyckliga min när han klev av bussen i Malmö och kände igen vår gata. Han sprack upp i ett härligt leende och utbrast ”Vi är HEMMA mamma!!!”. Vi halvsprang sista biten och väl hemma blev det ett kärt återseende med biltvätten på Youtube och sopbilen. Han somnade totalt utmattad kl 22 efter ha ha varit klarvaken hela resdagen hem, med sopbilen under armen och många erfarenheter rikare. Älskade älskade charmtroll. Så glad att du finns!
Till och från sedan i somras har ju Linus varit hyperaktiv, speedad. Måste vara jobbigt för honom att inte känna lugn inombords och det är tufft för familjen. Jag har tolkat det som en medicinbiverkning och tyckt att det varit värre vid doshöjningar. Men ingen vet klart, det kan finnas någon annan orsak. Strax efter nyår fick jag tips av en kompis om att det pågår studier kring hyperaktiva barn med ADHD och Omega 3 som visat positiv effekt. Linus har inte den diagnosen, men just nu flera av symptomen pga. epilepsin. Så varför inte testa tänkte jag? Vill ha gjort allt jag kan för att han ska må så bra som möjligt.
Gick raka vägen till Apoteket och köpte en burk. Chiafrön började blandas i hans yoggi (väldigt nyttigt med massor av omega 3!). Strax efter höjdes dosen av hans medicin och vi höll andan…skulle det bli värre nu? Nej, han har faktiskt blivit lugnare!! Förskolan säger samma sak. Tänk om det fungerar! Kan klart bero på tillfälligt lugnare period, vågar inte hoppas för mycket… Men det är minst sagt intressant! Projektet fortsätter – fortsättning följer…
Det var inte magsjuka Linus hade, puh! Helgplanerna blev klart inställda, men jag är bara sååå glad att vi andra inte blev sjuka. Skulle gissa på en medicinbiverkning som vi inte sett innan.
Helgen gick i biverkningarnas tecken. Linus var en slagen hjälte som vägrade gå ut och helst befann sig i liggläge i soffan, även om vi lyckades locka upp honom då och då för lek på rummet. Lite påverkad balans och tålamodet satt ur spel. Men nu i veckan är det bättre. Han har fixat förskolan bra, men lämnar inte soffan när vi kommit hem. Finaste hjärtat, va jag önskar han får landa i lagom energi och balans snart!
Funderat på hur svårt det är att bara ”vara här och nu”. Jag inser så klart att det är helt meningslöst att redan nu fundera över hur det kommer att gå i skolan, hur han kommer må och vara om ett år, om två eller fyra år, om inlärning kommer bli enklare snart, vad i livet som kommer flyta på för honom och vad som kommer vara svårt, om han får leva med epilepsin och allt som kommer på köpet eller om epilepsin växer bort, försvinner…tänk, han kanske är helt frisk och medicinfri om några år! Eller tänk om sjukdomen förvärras. Tankar som bara skapar en inre oro och stressar. Ingen kan veta idag, så varför fundera? All fokus och energi borde läggas här och nu. Men det är så svårt. Hur gör man??
I går kväll vid åtta sjönk vi ner i soffan. Jag hällde upp ett glas rött vin. Vi satt och pratade. Äntligen helg! Och vi skulle få besök av mina föräldrar lördag-söndag. Umgås, få lite avlastning, äta ostbricka och senare på kvällen tänkte jag och Jocke gå på bio. Hur ofta händer det!? Härligt.
En kvart senare hör jag ”Mammaaa!” uppifrån. Linus var vaken, konstigt, hade han kanske aldrig somnat? Jocke säger ”Det lät nästan som han kräktes”. Men det hade inte jag uppfattat, så jag var inte särskilt orolig när jag gick upp. Men det hade han. Kudde, sig själv, katten, genom alla skydd och madrasser. Och vips såg jag helgens alla planer försvinna i ett Poff!
I de lägena är jag alltid glad att vi är två. Barn ska saneras, säng ska saneras, tvätt ska tvättas… När allt var avklarat kommer funderingarna på epilepsin. Vad innebär nu detta? Hur lång tid har det gått sedan han tog sin kvällsmedicin? Har kroppen hunnit ta upp allt? Finns ökad risk för kramp annars? osv… Konstaterade att det nog inte skulle vara någon fara eftersom det gått över en timme. Lite extra koll under kvällen tack vare kameran. Han sov så gott, trots att hans bästis Katten var och ”badade” 😀
Efter en natt och en förmiddag utan varken kräkning eller illamående, funderar jag nu över vad det var. Han är småfebrig, men det kan ju bero på förkylningen. Om det var magsjuka lär ju någon av oss andra också trilla dit. Hittills mår alla prima. Det kan ju faktiskt vara så att det var en medicinbiverkning efter doshöjningen i går. Tror nästan det. Hoppas!
På plussidan denna veckan finns en bokning av spa-helg till våren och att jag träffat den anställda resursen till Linus avdelning. Hon verkade kanon!
Dans med svåra steg 