Dans med svåra steg

Jag lever i två skilda världar känns det som. En i min yrkesroll på jobbet med många bollar i luften. Där sätter jag andra tankar på paus. Och en värld hemma där mycket fokus och tankar snurrar kring Linus. Där oron får finnas. Där frågor som är det anfall på gång nu och varför blev han så speedad just idag finns. Jag behöver ha det så – att det är två skilda världar med stängd dörr emellan. Då blir jobbet ett andrum och gnagande oro tar paus. Men ibland blir det krock.

I dag vid lunch satt jag på möte när mobilen ringer. Det är förskolan och de berättar att Linus varit otroligt speedad hela fm. Mer än någonsin på förskolan. De har t.o.m. testat att gå ut ensam med honom men det har inte hjälpt. Det är som en kalldusch kommer över mig och klumpen i magen kommer direkt. Det blir frontalkrock mellan världarna och dörren emellan lämnas på vid gavel. Mammainstinkterna sätter in. Jag vet precis vad de menar, ser honom framför mig,  vill helst släppa allt och bara hämta hem honom direkt! Hem till lugn.

Vi bestämmer att han ska försöka sova. Kan han inte, ska jag hämta honom. Är han lika orolig efter vilan, ska jag hämta honom. Jag är glad att de ringer och diskuterar. Vi lägger på. Tar ett djupt andetag. Klumpen är kvar, känslan är kvar. Var va vi nu….? Åter till jobbvärlden. Men dörren är lämnad öppen.