Vi höjde Linus medicindos senast i mitten av januari. Han blev en kort tid bättre, inte helt anfallsfri men de var små. Men ganska snabbt vände det och vi såg anfallen då han fastnar i tanken och säger samma sak oavbrutet i flera minuter flera gånger i veckan. Hade detta varit i somras eller höstas hade jag antagligen ringt läkaren direkt, men nu har jag avvaktat.
Jag har känt mig lite som en struts som stuckit ner huvudet i sanden. Eller kanske mer som en trotsig 2-åring som sitter och tjurar på blöt asfalt och varken vill gå vidare eller tillbaka. Jag vill inte se mer av epilepsin, vill inget hellre än att Linus ska bli anfallsfri. Men jag vill inte öka dosen och jag vill inte lägga till en ny medicin. Rädd för biverkningar, rädd för att han ska må dåligt. Inget alternativ är bra, jag vill ingenting. Så jag har inte ringt. Rätt ologiskt.
Senaste veckan har även ryckningarna kommit tillbaka. I morse satt jag och Linus i soffan, Jocke låg bredvid. Linus har surfplattan i knät och tittar på Chuggington. Helt plötsligt rycker armarna till kraftigt. Sen följer ett anfall med bara ryckningar. Linus sitter och tittar fokuserat på plattan. Han är helt med och vaken, men svarar inte på tilltal. Men det är hela kroppen som rycker till. Jag såg små ryckningar ändå ut i fötterna och Jocke sa att han kände hur benen spändes till varje gång. Linus är helt tyst. Detta gör mig stressad! Där kunde Linus suttit och haft ett anfall helt själv medan jag lagat välling i köket. Jag vet att det inte är farligt. Men ändå…
Vi vill ju att han ska bli anfallsfri. Det är han inte och kommer inte bli det utan mer medicin. Så enkelt är det ju. Så vad väntar jag på? Lyfter motvilligt upp huvudet från sanden. Går framåt igen, ringer. Kvällsdosen höjs ikväll. Morgondosen höjs i början av nästa vecka. Vi närmar oss maxdos. Håll tummarna nu alla – inga jobbiga biverkningar, bort med anfallen!
Ha en go helg – det ska vi ha!
Dans med svåra steg 