Dans med svåra steg

Ibland kan en lite bättre dag, bli en sämre dag. För ett tydligt anfall är lättare att hantera. Det går inte att missa, man får bara pausa och vänta. Men när anfallet är mindre tydligt, när Linus bara blir avig,  inte mår bra (antar jag) och inget vill, då är det svårare att upptäcka och bromsa i tid. Och bromsa måste man för Linus får panik och blir otroligt ledsen om man tvingar honom att göra något under anfall. Konstiga märkliga sjukdom.

I morse blev det så fel. Jocke skulle lämna i vanlig ordning och ska sätta honom i vagnen. Linus bryter då ihop och försöker kränga sig bort. Han skriker ”åka bil”.  Vi tänker att han bara ”trotsar” och fortsätter försöka. Jocke ändrar sig t.o.m. och säger till slut okej till att åka bil. Går mot garaget men Linus bara skriker. Han inser ganska snabbt att det inte kommer gå. Linus försöker bara ta sig loss och har panik, trots att han ska få åka bil. De kommer tillbaka. Jocke har bråttom till APT direkt på morgonen, vi byter.

Jocke skyndar iväg mot skolan med Hannah och kvar står jag med Linus. Försöker prata och lugna. Vi sitter och kramas en stund på framsidan, Linus lugnar sig lite. Jag kopplar inte än utan får Linus i vagnen och börjar gå. Panik och gråt. Världens längsta promenad kändes det som. För hela vägen till förskolan skrek han i sån panik, mössa och stövlar flög och han försökte kränga sig ur vagnen. ”Åka bil, åka bil, åka bil….” Jag förstår. Jag tror  i alla fall. Men vad ska jag göra? Ta ur honom från vagnen går inte. Han vill ju inte hållas och det skulle säkert sluta med marken. Några äldre damer går förbi och ser förskräckta ut. ”Han har inga skor!” utbrister en. Nej, just det. ”Åka bil, åka bil, åka bil…”

När vi är nästan framme skriker Linus ”Stopp! Stilla”. Jag stannar, pussar och kramar honom. Han lugnar sig. Så fort jag börjar gå, blir han så ledsen igen. På förskolans gård tystnar Linus. Allt är borta. Han är trött och rödgråten, men verkar nöjd med att vara där. Vi sitter och kramas en minut i kapprummet tills Linus säger ”inte kramas mer”. Går in på avdelningen, Linus är nu helt bra. Men det är inte jag.

När vi kom hem var det dags igen. Linus sätter sig på trehjulingen. Jag uppmanar honom att komma in x flera, han vägrar. Han kränger när jag försöker lyfta honom. Varningsklockan ringer, jag avvaktar. Sen kom  ”jag cykla”  oavbrutet i minst fem minuter. Jag testar att ställa mig i dörröppningen för att se om Linus kommer försöka cykla iväg, men han sitter still och upprepar frasen om och om igen. Sen vips är anfallet över. Jag märker det direkt när det plötsligt kommer en hel mening ”jag vill cykla mamma” och han försöker cykla iväg. Då plockar jag in honom utan större protester.

Ofta är man lite stressad på morgonen och att då snabbt tolka Linus ibland diffusa symptom är inte alltid lätt. Vi konstaterade i kväll att vi måste bromsa i tid. Märker vi att Linus är lite konstig är det bättre att stanna hemma en kvart längre. Jag lägger faktiskt  aldrig möten innan 8.30. Anfallsmarginal i vardagen gör att jag blir lugn i situationen. Inget annat än Linus välmående är ju viktigt!

Det har inte varit en dag med bra känsla. Men en skön kväll. Linus satt och drack välling och myste en stund i Hannahs knä ❤ Och när barnen somnat: Ett glas rött, några chokladbitar, ett serieavsnitt och så lite bloggterapi 😀