Det var inte magsjuka Linus hade, puh! Helgplanerna blev klart inställda, men jag är bara sååå glad att vi andra inte blev sjuka. Skulle gissa på en medicinbiverkning som vi inte sett innan.
Helgen gick i biverkningarnas tecken. Linus var en slagen hjälte som vägrade gå ut och helst befann sig i liggläge i soffan, även om vi lyckades locka upp honom då och då för lek på rummet. Lite påverkad balans och tålamodet satt ur spel. Men nu i veckan är det bättre. Han har fixat förskolan bra, men lämnar inte soffan när vi kommit hem. Finaste hjärtat, va jag önskar han får landa i lagom energi och balans snart!
Funderat på hur svårt det är att bara ”vara här och nu”. Jag inser så klart att det är helt meningslöst att redan nu fundera över hur det kommer att gå i skolan, hur han kommer må och vara om ett år, om två eller fyra år, om inlärning kommer bli enklare snart, vad i livet som kommer flyta på för honom och vad som kommer vara svårt, om han får leva med epilepsin och allt som kommer på köpet eller om epilepsin växer bort, försvinner…tänk, han kanske är helt frisk och medicinfri om några år! Eller tänk om sjukdomen förvärras. Tankar som bara skapar en inre oro och stressar. Ingen kan veta idag, så varför fundera? All fokus och energi borde läggas här och nu. Men det är så svårt. Hur gör man??
Dans med svåra steg 