Dans med svåra steg

Moderaterna vill snabbscreena 5-åringar i utsatta områden för ADHD och liberalerna har fastnat för att skapa ”ordning och reda” i skolan. Det är så många barn som stör. Jag tycker idéen om screening är populistisk och ogenomtänkt. Vill jag inte att alla med ADHD ska identifieras? JO!! Jag vet hur ADHD kan påverka vardagen, välmåendet och framför allt skolgången. Men så här tänker jag:

1. Det är ofta svårt att komma fram till att ett barn har ADHD före fyra års ålder. Så att screena redan vid 5 år tycker jag låter väldigt tidigt. Spralliga 5-åringar…och pojkar som ligger lite efter i utvecklingen – jag ser en stor risk att vi kommer utreda en massa småpojkar i onödan efter en sådan screening. Om barn ska screenas på nått sätt för att få en hint om vilka som behöver utredas så bör det vara senare.
   
2. Och om barn ska screenas i något skede ska alla erbjudas screening – man kan inte peka ut en grupp! Även vita ”svenska” barn med ADHD som inte får rätt stöd kan bli hemmasittare, kan få problem med ångest, missbruk, kriminalitet osv.
   
3. Det finns flera krav som måste vara uppfyllda för att få sätta diagnosen ADHD och två av dem är det symtomen ska ge problem i vardagen och det ska märkas i minst två miljöer, till exempel både hemma och i skolan. Om det märks och är ett problem, ja då vet vi att det är ett problem…eller?
   
4. Jag tror ärligt talat att killar med ADHD är hyfsat lätta att identifiera inom skolan. För de ”stör” ofta ja. Med hög kunskap om npf-diagnoser hos alla som arbetar inom skolan och skolhälsovården behövs nog inget screeninginstrument för att hitta dom och tipsa om utredning. Detta gäller killar.
   
   En grupp jag däremot tror ofta missas är tjejer med ADHD. Symtomen är ofta inte lika tydliga. Överaktiviteten kanske är mycket prat, snurrande på håret eller en inre rastlöshet som lätt övergår i ångest. De är bättre på att maskera sina utmaningar längre. Kämpar för att reda ut skolan tills de kraschar i utmattning – ofta vid övergången till mellan- eller högstadiet. ”Inte kan väl Sara som är så duktig och snäll ha ADHD?” – eller? Jo, det kan hon. Här skulle det behövas en satsning – det finns många tjejer som hinner må psykiskt dåligt i flera år innan någon äntligen förstår att det handlar om ADHD.
   
5. Om man screenar måste det också finnas en sjukvård som möter upp det garanterat ökade behovet av utredningar. BUP behöver förstärkas rejält! Det räcker inte som det är idag och man kan definitivt inte lägga ner verksamheter – BUP behöver byggas ut. Det är idag långa köer till BUP och kanske är det svårt för den som inte behövt BUP att faktiskt förstå vad det innebär.

Det innebär att barn som inte kan sova pga för låg melatoninproduktion måste vänta i månader (år?) på hjälp. Det innebär att barn får vänta månader eller år på diagnos, behandling och stöd. Har man otur är det sen kö till sjuksköterskan på BUP för att påbörja läkemedelsbehandling.

Det innebär att barn som drabbats av depression och ångest, som kanske utvecklat allvarligt självskadebeteende, som kanske känner att de inte vill leva längre, får köa. Jag kan garantera att alla föräldrar i den hjärtskärande fruktansvärt obehagliga situationen desperat vill få hjälp NU direkt. Det känns lika akut som en pågående hjärtinfarkt. Inte ens en vårdgaranti på 30 dagar känns okej. Och en vårdgaranti kan innebära ett första möte – inte utredning eller behandling.

Många partier pratar om att ”öppna fler vårdplatser”, ”korta köerna” och stärka BUP, men hur?! Det låter så enkelt – satsa x antal kronor så är det fixat. Men en vårdplats är inte en säng – det är personalen runt sängen. Köer kortas med personal som vill arbeta just där. BUP är inte förstahandsvalet för många och vissa av de som vill arbeta med de här barnen lockas av högre löner inom den privata sektorn, vilket lämnar specialistvården vi är så beroende av med färre specialister. Det behövs betydligt fler vårdpersonal av alla professioner som vill arbeta inom BUP (och inom hela den regionala sjukvården för den delen). Det är liksom inte brist på till exempel sjuksköterskor i sig.

Jag har arbetat inom sjukvården i 21 år nu. Ibland känns det som man kan satsa pengar på allt tänkbart inom sjukvården förutom ett rejält lönelyft för den patientnära vårdpersonalen… Hur kunde sjukvården inte bli en av de hetaste valfrågorna efter de senaste två årens pandemi? Jag saknar den! Och jag saknar alla funkisfrågor – totalt borta. Men nu gled jag iväg…tillbaka till ADHD-frågan.

Säg att vi nu hittar alla barn med ADHD – blir det bättre då? De får skriva under ett ordningskontrakt och sen ”stör” de inte mer? Vi ger alla medicin och då minskar risken att de blir grovt kriminella gängmedlemmar? Givetvis inte.

Läkemedelsbehandling kan vara en viktig pusselbit, men barn med ADHD behöver framför allt hjälp med olika anpassningar och strategier för att klara skolan och en miljö de orkar vistas i. Och så länge skola innebär för stora klasser och en läroplan som förutsätter förmågor som just är nedsatta vid npf-diagnoser, blir det inte bättre. Hela skolan behöver förändras så att den kan passa fler barn, men jag tror också att det behövs fler så kallade särskilda undervisningsgrupper (SU-grupper).

Det finns SÅ mycket att säga om detta. Jag saknar verkligen debatten om hur barn med olika funktionsnedsättningar kan få det bättre i Sverige. Och när en npf-diagnos väl nämns är det förslag om ADHD-screening av små 5-åringar i utsatta områden som en del i att stoppa gängen… Det lyser okunskap och populism.

Over and out!

Monica 😘

Du lyssnar väl på min podd Kaos, kärlek & koffein – en podd om funkislivet?
Följ mig på Instagram: marionettmamman och kaos_karlek_och_koffein