I Nyhetsmorgon idag berättade en tjej om hennes mardrömslika uppväxt i särskolan. Hon berättar att hennes mamma (!) beskrev särskolan som ”bottenskrapet” och att hon då aldrig kunde bli något. Det är hemskt att hon blev felplacerad och kanske var särskolan då för 21 (!) år sen inte lika bra som idag…eller hade hon otur.
Men alltså, hur kan en förälder säga så till sitt barn?! Att särskolan är bottenskrapet?! Och varför lämna ett sådant uttalande oemotsagt i TV. Mammans hemska inställning känns som en lika stor story som att hon blev felplacerad. Nyhetsmorgon borde inte lämnat detta utan kommentar – som en sanning.
Många vet lite om särskolans verksamhet. Den omnämns mest i media när någon blivit felplacerad. Därför vill jag skriva om mina tankar kring särskolan.
Året före skolstart var mest ångest. Jag insåg hur illa Linus skulle fara i den vanliga skolan. Samtidigt skrämde ordet särskola mig – just för att jag inte hört så mycket om det. Det kändes som ett gigantiskt steg. Jag hade turen att ha en pedagog från särskolan på samma gata och vi brukade prata på lekplatsen. Hon sa till mig att OM vi bedömdes tillhöra särskolan, skulle jag inte vara rädd för det. Hon berättade vilken fin verksamhet det är och hur barnen får rätt stöd, anpassningar och resurser. En gemenskap. Det var så skönt att höra.
Tre månader före skolstart fick Linus sin IF-diagnos och vi erbjöds plats i särskola. Och det, det är det bästa som hänt Linus!
Vilka fantastiskt kompetenta pedagoger han möter varje dag. Kunskap och hjärtat på rätt ställe. De ser och förstår Linus, hittar vägarna till hans motivation. Med rätt struktur och bemötande hjälper de honom att kunna delta i skolans aktiviteter. De hjälper honom mot självständighet på ett sätt som inte vi kan. Han har fått en gemenskap där han får uppleva så mycket roligt. Han mår bra.
Jag ville bara skriva detta för alla er som kanske går med en klump i magen och funderar på om det kommer bli särskola och fick en olustig känsla av reportaget.
Heja Sveriges fantastiska särskolor!❤
