Dans med svåra steg

Det blev en tuff natt och mitt tålamod och orken kändes som bortblåsta. Jag var vaken med Linus från 2.30-5.30 (feberfrossa, medicinvägran, långt sammanbrott och sömnlöshet) och sen ringde Jockes väckarklocka och väckte oss 6.30. Jag är så ofantligt trött nu efter några sådana nätter i rad.

Ringde 1177 för jag tycker det är konstigt med feberfrossa och så hög feber i flera dagar utan att ha några andra symptom. Ingen förkylning, ingen hosta, inget med magen. Sjuksköterskan tyckte att jag skulle åka till barnakuten med tanke på kombinationen med epilepsin som påverkas – att en barnläkare och inte distriktsläkare skulle undersöka honom. Så efter att hon bestämt sagt ”är vi överens” åkte vi in till barnakuten. Någon barnläkare såg jag inte skymten av, det blev en AT-läkare. Med facit i handen hade vårdcentralen säkert gjort samma sak på kortare tid.

Linus var rätt pigg först men blev sedan plötsligt helt håglös och ville bara sitta uppkrupen i mitt knä. Jag kände på honom att han fått hög feber igen och ringde på klockan. Sjuksköterskan tyckte inte han kändes så varm, men tog temp med en sådan termometer man drar över pannan. Den visade 37,9. Alltså det bara kan inte stämma, utbrast jag. Kunde min superkänsel gällande barnens temp verkligen svika så? Hon tog i armhålan istället. Den visade 39,8.

Resultat: Hög sänka (50) men inte förhöjda vita blodkroppar = kraftig virusinfektion som håller till någonstans. Halsen såg fin ut, öronen likaså och lungorna lät bra, så klart. Så nu är vi hemma och hoppas att det blir kväll snart!

Linus fick besök av två clowner och fick ett kort. Han rörde inte en min, sa inte ett knyst. Men så här i efterhand var det visst himla festligt!