Jag har nu sett Uppdrag gransknings reportage Bokstavsbarnen i tre delar – verkligen sevärt och viktigt! Det gjorde ont att se barnen som klämts mellan stolarna och mådde så dåligt. Att se föräldrarnas maktlöshet och tårar.
De tre delarna handlar om diagnosexplosionen, skolmisslyckandet och vårdkaoset. Man diskuterar bl.a. de senaste årens ökning av npf-diagnoser och skolans eventuella påverkan på ökningen eftersom många skolor kräver en diagnos för att ge extra stöd.
Jag tycker inte att en diagnossättning borde få handla om att få rätt till anpassningar i skolan – man ska få rätt stöd ändå. Tyvärr vet jag att så är långt ifrån fallet idag inom svenska skolan! Extra stödresurs eller mindre undervisningsgrupper kostar nämligen pengar.
Utbildningsminister Anna Ekström bollar i reportaget tillbaka ansvaret helt till rektorerna. Hon får då frågan om det är rimligt att rektorn både ska besluta om kostsamma stödresurser och ansvara för sin budget. ”Jag har stort förtroende för våra rektorer” svarar hon. Hur kan man säga så när det ser ut som det gör i Sverige?! Så många barn som är så kallade ”hemmasittare”, så många barn som drabbats av depression och ångest pga. avsaknaden av rätt stöd i skolan. Det fungerar uppenbarligen inte att lägga ut ansvaret och luta sig tillbaka.
Jag tycker att läroplanen och hela skolan borde byggas och anpassas så att den passar en bredare grupp barn – inte bara de extroverta neurotypiska barnen. Det hade alla vunnit på. Något verkar ha hänt framför allt efter införandet av nya läroplanen 2011, vilket reportaget lyfter. Mer frihet och eget planeringsansvar, grupparbete, projektarbete…en miljö med arbetsformer som ÄR svåra vid t.ex. ADHD pga. bland annat nedsatta exekutiva funktioner. ”Skolan är inte för alla” säger en mamma uppgivet. Jag håller med.
Vi har en läroplan som är uppbyggd på ett sätt så att en stor grupp barn ständigt misslyckas och ständigt får höra av skolan att de inte klarar kunskapskraven. De matas och matas med att de inte kan. Till slut tappar de självkänslan och drabbas av psykisk ohälsa. Detta har regeringen också insett och tydligen kommer det en ny läroplan till hösten. Hoppas att det nu blir mer rätt. Jag önskar att regeringen även insåg att inkludering inte alltid är det bästa för de här barnen. Det finns en grupp npf-barn som måste ha undervisningen i mindre grupp för att kunna vistas i skolan. Idag är det endast förunnat en liten klick barn.
Jag tycker granskningen lyfter problematiken med skolan bra, men en sak håller jag inte riktigt med om – inte fullt ut. Bo Hejlskov menar att man genom att ändra på skolan så att fler klarar den, kan få ner antalet diagnoser och att det i sig skulle vara bra. Jag tänker att skolans utformning och krav gör att npf-relaterad problematik visar sig tydligare och tidigare än förr. Var det då bättre förr när så inte var fallet och man ställde färre diagnoser?
Hur många välkända personer och egna bekanta har man inte som berättar om att de brottats hela livet med psykisk ohälsa och återkommande misslyckanden. Som upplevde skoltiden som väldigt svår. Som sedan inte redde ut vuxenlivets krav med den struktur på vardagen som de lärt sig under sin uppväxt. Som kämpat med depressioner och/eller ångestproblematik. Som kanske drabbats av utmattningssyndrom. Som tillslut som vuxen får sin npf-diagnos – och plötsligt faller bitarna på plats! De förstår varför de inte klarat det som ”alla andra klarat”. De förstår sig själva på ett nytt sätt och med den förståelsen kan de hitta nya strategier för livet och vardagen. ”Äntligen!” säger de alla. Så var det bättre förr med färre diagnoser? Nej det tror inte jag – för då missade man många, framför allt tjejer.
För mig handlar utredning och en eventuell diagnos om hjälp till förståelse. Vi föräldrar får ”rätt manual” för vårt barn så att vi kan hjälpa och stötta på rätt sätt. Och framför allt, barnet/tonåringen får hjälp och verktyg att förstå sig själv och på så vis hitta sina egna strategier i vardagen för att fungera och må bra. Kanske kan ”diagnosexplosionen” göra att färre drabbas av utbrändhet år 2030-2050 för att fler förhoppningsvis tidigt lärt sig förstå sig själva och hur vardagen behöver anpassas utifrån hur man fungerar. Det går liksom inte att försöka manövrera en iPhone med en Samsung-manual, men med rätt manual är ju både iPhone och Samsung bra telefoner.
Boktips om konsekvenserna av dagens skola för barn med npf-diagnos: Nadja Yllners bok Hon kallades hemmasittare – om skolan, tårarna och kampen i hallen. Den är SÅ bra! Och boken Supermamsen: om livet som pedagog och förälder till barn med särskilda behov.
Dans med svåra steg 