Den här bilden fångar mig på något sätt. Den beskriver en känsla jag har. Min känsla av mig – som stark, skör och allt däremellan.
Som en lejonmamma – styrka, bestämdhet, envishet. Bevakar, skyddar och bereder väg för mina barn. Samtidigt kan det kännas som att det som är jag är utsuddat. Bleknar. Pusselbiten av min person som är att vara ”mamma-till-barn-med-särskilda-behov” har tvingats bli så stor del av mitt liv, att de andra bitarna blivit väldigt små. Så många fantastiska stunder. Så många riktigt tunga stunder. I en snabb berg-o-dalbana som växlar från dag till dag, från timme till timme. Det är mycket just nu, på så många fronter.
Jag är stark – vet att jag klarar allt jag måste. Jag är skör – som att marginalerna är kapade.
Jag är hoppfull. Jag är uppgiven.
Lycklig och ledsen.
Jag är trygg i att vi gör rätt. Jag tvivlar och undrar ”vad gör vi för fel?”.
Jag är tacksam. Jag bär en sorg.
Jag är stolt över mig själv. Jag blir besviken på mig själv när tålamodet tar slut.
Jag är den lugna. Jag är stresskänslig.
Jag är den trygga. Jag är ständigt orolig.
Jag är den positiva. Jag är ett virrvarr av katastroftankar för framtiden.
Tänker aldrig ge upp. Alltid trött.
Jag är en stark lejonmamma, men väldigt svag och suddig i konturerna.
Dans med svåra steg 