Vissa dagar är det ”bara” allt det vanliga som tillhör vardagen här. Men just nu har vi vissa dagar då man märker att han ligger på gränsen till meltdown hela tiden, allt blir ”fel”. Ofta lyckas vi på nått sätt hindra stor krasch, men det tar mycket energi måste jag säga. Andra kvällar har det inte gått. Vi har den senaste tiden haft ovanligt många meltdowns. Framåt kvällen och framför allt vid 22 då Linus alltid vaknar för att kissa är risken störst. Linus hjärntrött är ingen lätt match.
Där vid ca 22, yrvaken. Innan kunde vi lätt leda tillbaka honom, men inte nu. Ny rutin: vägra lägga sig innan mamma lägger sig. När hjärnan inte är riktigt vaken kan tvångstankarna härja fritt. Och blir det ”fel” blir han jättestressad, får panik och till slut exploderar en bomb av ångest. Den bara får inte explodera.
Det är som att jonglera med en handgranat där sprinten nästan helt trillat ut. Jag vågar knappt andas. Varje ord väljs omsorgsfullt. Tänka snabbt. Läs av, känn in hur varje ord landar. Lugnt, mild men bestämd. Förstå, måste förstå honom i ett virrvarr av ologiska lösa trådar. Så så, ta det lugnt. Vi fixar detta. Ord till honom och till mig.
Torka mer, här och där. Något känns annorlunda, inte riktigt torrt. Tårar, näsan rinner. Torka torka. Tvätta igen. Blir täppt, annorlunda, fel! Mer panik. Allt på repeat, om igen.
Han måste gå först in på sitt rum, måste få ta min kudde och säga ”det verkar som jag gillar din kudde”. Det är rutin, det enda rätta. En prutt. ”Byt kallingar!!!”. För 10e gången i kväll? Svårt att hålla tillbaka min irritation. Har bytt 1000 kallingar senaste tiden känns det som. Bara att göra, igen.
Vattenflaska ska fyllas på nytt. Linus rusar till köket. Den måste vara helt full, så det rinner över. Tillbaka till sängen. ”Nej DU skulle fylla flaskan!”. Han vill att jag fyller om den. Vet att den gränsen kan jag inte rucka på. Nej, jag fyllde det sista, jag har gjort det. Det var jag Linus, jag går inte upp igen. Håller andan. ”Har pappa pausat ett program på TV:n?” (spartvång) Ja, pappa pausar. ”Är flaskan helt full?”. Ja den är helt full. ”Är pappret kvar i toan?”. Ja ett papper är där, allt är lugnt.
Oron river i honom. Snälla låt inte sprinten trilla ut, inte ikväll. Andas, gå inte med i stressen. Kokar av frustration inombords. Täcket ligger fel, det känns konstigt. Meck meck. Arg! Ta BORT täcket. BORT med kudden. Ingen pyjamas, inget täcke, ingen kudde – inget som kan kännas fel. Bra.
Meck meck. Så de magiska orden. ”Kan du krama mig?”. Absolut, klart jag kan. Jag älskar dig så Linus. Jag lägger en arm om honom. Lugnet kommer. Idag klarade vi det. Go natt min underbara pojke ❤
Dans med svåra steg 