Alla npf-föräldrar har nog upplevt att allt går i perioder. Bättre perioder, sämre perioder, katastrofala perioder. Ett beteende eller fixering kan utmana extra en lång tid för att plötsligt bli enklare osv. I en bättre period tänker jag alltid ”Tänk om detta är det nya nu.Tänk om Linus utvecklats och slutat med…” – ja ni fattar. Visst utvecklas han på sitt sätt i sin takt, men hittills känns det just som perioder som kommer går…och kommer tillbaka.
Jag kan aldrig riktigt vila i en förbättring. Njuta av den i stunden absolut, men jag känner mig aldrig trygg i att detta är den nya Linus. Månader av kaosiga nätter kan bytas till mestadels bra nätter – men jag vet vid det här laget att de kaosiga kommer tillbaka. De gör de alltid. Eller? Är det NU det ska vända?
För andra barn med autism/ADHD/IF är det kanske anpassningarna och stödet runt barnet som avgör hur barnet mår och hur allt går, men med Linus upplever jag ofta att det är…ja vaddå? Något annat. Något inre.
När en process går bra vill jag gärna tro att det är tack vare det JAG gör. Våra morgnar till exempel – vilket flow vi haft en tid, han och jag. Vilket team vi är, vilka bra rutiner vi har, så bra jag löser detta. Tills plötsligt allt fler morgnar blir KAOS pga. tilltagande tvång igen och jag inser att det kanske bara varit en bra period med rätt medicinering helt enkelt. Eller?
Det har varit många urspårade morgnar. Jag har tappat det så många gånger. Att lösa situationerna och gå emot hans tvång med lågaffektivt bemötande under tidspress med en taxi som väntar har känts…omöjligt. Jag blir besviken på mig själv efteråt. Ledsen. Funderar på alternativa sätt – testar – utvärderar. En npf-förälders ständiga loop.
Jag har ställt klockan en kvart tidigare. Fail. Jag har begränsat frukosten så vi ska ha mer tid. Fail. Jag har börjat klä på honom tröja och strumpor direkt när han vaknar så vi har ett moment mindre när han kaosar. Fail. Igår missade vi taxin. Han skulle absolut ta med saker han inte fick till skolan. En stol flög. Han slogs. Ilska och skrik. Uppgivenhet.
Idag testade jag ny variant. Allt ovan + tydliggörande direkt vid frukost vad man inte får ta med följt av ”Ska jag följa med och leta efter något kul att ta med till skolan?”. Jag går med i hans tvång att ta med, men går före och leder i en okej riktning. Taget. Allt gick bra. Jag känner mig nöjd men undrar – var det skicklighet, slumpen eller tur?
Imorgon ska vi till läkaren och jag hoppas doser ska justeras. Jag vill ha tillbaka en något mer stabil Linus som går att nå och avleda och som inte slåss. Hoppas ❤️
Lyssna på min podd Kaos, kärlek & koffein 😘
Dans med svåra steg 