Jag trodde aldrig vi skulle kunna göra det vi precis gjort – vi har skaffat katt! Igår fick Linus träffa henne för första gången. Ni anar inte vilken lång väg det varit hit. Mitt hjärta svämmar över med så mycket känslor.
Linus älskar djur men har inte kunnat hantera sina impulser. Varje gång han sett en katt, i flera år, har han vrålat och jagat den. Det såg nog roligt ut. Eller hade han fastnat i det beteendet och blev triggad när han såg en. Det är inte ofta jag känner skam, aldrig, förutom kring detta. Och kanske när han alltid tiggde pengar så fort han såg en äldre person… ;D
Han ville ju SÅ gärna gosa men har inte haft kontroll på sig själv. Förutom beteendet ovan har han ju yviga rörelser, snabba rörelser, konstanta rörelser, lite för högt tonfall… De flesta katter lägger benen på ryggen. Han har inte kunnat förstå eller följa instruktioner som att vänta in, backa och ta det lugnt. Det har varit så synd om honom. En stark längtan efter att få klappa och besvikelse när det aldrig går. Han kunde ju liksom inte förstå sambandet mellan hans eget beteende och att alla katter flydde. Han kunde inte bättre.
Men alla barn utvecklas, även de här barnen – om än sakta och kanske flera år efter sina jämnåriga. Linus kommer aldrig vara i närheten av sina jämnåriga men viss mognad sker och i kombination med medicinering har det gjort att Linus mår mycket bättre just nu.
Hannah fick råttor för två år sedan. Linus ville klappa, var för yvig och de stack varje gång. Men…nu började Linus sakta förstå sambandet. Och hans stenhårda vilja och önskan att få vara nära ett djur gjorde att han verkligen ansträngde sig med att kontrollera sina impulser. Till slut klarade han det – han stod ”stilla som en staty” med råttan på axeln! Han har suttit i Hannahs säng, så stilla så stilla, med glittriga ögonen medan råttan har klättrat på honom.
Under hösten har vi diskuterat Linus högsta önskan – ett eget husdjur. Skulle han klara det? Skulle det till och med göra honom gott? Djur kan ha lugnande effekt på barn med den här problematiken. Jag skulle aldrig skaffa katt om jag inte verkligen trodde att det skulle bli bra för katten, därav har vi inte haft någon sen min förra dog för åtta år sen. Men nu kände vi – detta kommer gå bra om vi hittar rätt katt – en trygg, gosig och social katt.
Förra veckan hittade vi henne! Hon behövde ett nytt hem eftersom matte var sjuk. Hon beskrevs ”mer som en hund än en katt”, gosig och så social att hon t.o.m. följer med på toaletten. Bingo!
Jag skrev ut och laminerade en bild. I fredags berättade vi! Jag hade i min iver glömt att Linus inte förstår symbolik – han kan inte förstå att en bild på en katt betyder att han ska få en katt. Minns när han fick en sparkcykel i födelsedagspresent. Den var omonterad i en kartong med en stor bild på en sparkcykel. Vi trodde Linus skulle jubla men han sa bara ”En låda” och la den åt sidan. Hur mycket vi än förklarade gick det inte in. När den väl var byggd blev han glad 😊
Samma sak hände nu. Barnen fick blunda, fick varsin bild i handen och fick titta samtidigt. Jag väntade mig jubel. Hannah fattade direkt, men Linus bara stirrade besviket. Det tog fem minuter att förklara så han förstod vad som väntade. DÅ blev han glad! Sen dess har vi och han upprepat reglerna: Var lugn och inte högljudd.
Vi hämtade henne i söndags när Linus skulle sova på sitt korttidsboende. Vi ville ge henne möjligheten att landa utan en ivrig liten kille som bara vill gosa. Igår skulle Linus äntligen få träffa henne efter skolan. Inte bästa upplägget med en övertrött kille som hade varit vaken sen kl 01 på kortis… Första kvällen gick både bra och dåligt. De hälsade, Linus klappade så fint. ”Ska hon bo här för alltid?” frågade han lyriskt.
Men när hon ville dra sig undan under en soffa följde en kritisk stund då han inte klarade att backa. Han hade längtat sååå mycket och envisades med att ligga tryckt mot soffan och ibland sträcka in en hand. Vi nådde inte fram och jag började känna en inre panik. Tänk om jag gjort en missbedömning?! Triggad och övertrött sprang han och hämtade keyboarden för att göra ljud. Jag fick bort honom därifrån så katten fick vara ifred men Linus var frustrerad och känslorna bara rann över för mig. Skulle inte detta gå heller? Varför kan inte Linus få lyckas med detta som han vill så gärna? Han är så värd detta! Mina tårar gjorde faktiskt att Linus snabbt lugnade sig och lät henne vara resten av kvällen. Jag hade en orolig klump i magen.
När jag tog upp Linus för att kissa vid 23 kom katten och buffade på honom så kärleksfullt. I natt vaknade vi vid 04 av att katten låg och SOV bredvid Linus!! I morse hoppade hon upp i hans säng och gosade. Polletten föll ner för Linus – när man är stilla kommer hon, när man följer efter går hon. Han satt så fint hela morgonen och katten kom flera gånger och ville bli klappad.
Även idag har det gått bra. Linus lycka och stolthet gör att mitt hjärta nästan spricker. Hannah är också superglad och sa igår ”Jag tror att hon kommer göra oss alla gladare”. Det tror jag med och vi ska göra allt för att hon ska trivas. Hon behöver bara få landa helt och det kommer bli vardag för Linus.
Välkommen till oss mysiga Zelda! ❤
Dans med svåra steg 