Häromdagen fick jag höra en så bra liknelse om vad traumabehandling går ut på. Ja jag gillar liknelser som ni vet 🙂 Så här: Du har en liten tygpåse och en stor tjock filt. Tygpåsen symboliserar hjärnan. Filten är traumat. Filten är nedtryckt i påsen men filten är för stor. Den sticker ut och tar upp all plats i påsen. Du kan inte hitta något annat i påsen och det finns inte plats för något annat. Så är det i hjärnan efter ett trauma. Det svåra tar upp all plats och påverkar allt. Man blir utmattad, det är svårt att tänka, koncentrera sig osv.
När man under traumabehandling pratar om det som är så tufft att sätta ord på, skakas filten ut och sakta viker man ihop den till ett platt paket. Plötsligt kan man lägga ner filten i påsen och stuva undan den lite. Den tar inte längre upp all plats – det finns utrymme för annat. Man bär alltid med sig filten men hopvikt och undanstoppad. Lite lättare att bära helt enkelt.
Jag började fundera… Även om inte funkislivet i sig eller generellt är ett trauma så är vi många som gått igenom extremt tuffa perioder. Hanterat situationer där hjärtat nästan brustit. Varit med om traumatiska händelser. Hur slätar man ut och viker en gigantisk filt medan den hela tiden växer och slits runt i en storm? Kan man det? Eller är det ett jobb att göra om tio år?
Jag läste en annan liknelse på Sara Melins instagram om att hela tiden bära en tung ryggsäck – full med tuffa erfarenheter, ilska, besvikelse, rädsla och ledsamheter. Ni som hört mig föreläsa eller hört min podd känner igen att jag brukar prata om samma. Att jag upplever att min ryggsäck bara blir tyngre och tyngre, att jag balanserar mig fram och att den tunga ryggsäcken gör att jag enklare faller.
Sara skrev iallafall att hon genom terapi tillslut packat om den blytunga ryggsäcken till en liten handväska – betydligt enklare att bära med sig. Hon är ute på andra sidan – det gick att packa om. Hoppfullt! Samtidigt började jag fundera, går det att packa om under resans gång samtidigt som väskan fylls på hela tiden? Kan man packa om när det fortfarande blåser storm? Jag vet inte… Kanske.
Hösten -21 gjorde jag ett försök. Jag hade upplevt flera svåra situationer och kände ett starkt behov av att bara få sätta ord på allt. Psykologen sa nått i stil med ”Jag hör att du har det väldigt tufft och ser att du är ledsen. Men vad ska jag hjälpa dig med? Vad är ditt problem?” JAG skulle alltså ha nått inre problem att lösa. Men det var ju inte jag som hade nån inre knut att lösa upp, inget i min person. Jag hade varit med om riktigt svåra upplevelser. Jag behövde stöd. Jag avslutade kontakten och orkade aldrig leta upp någon annan.
Ibland tänker jag att alla föräldrar med barn som har omfattande funktionsnedsättningar och/eller psykiatrisk problematik skulle haft en konstant samtalskontakt. En fast trygghet genom alla stormiga år. Genom sorg, lycka, uppgivenhet, oro och rädsla. Ett stöd genom alla fighter som måste tas. En samtalskontakt som inte handlade om barnet utan om livet med barnet. Samtal och ompackning. Kanske hade man då kunnat vika ihop och stoppa undan svåra upplevelser och känslor allt eftersom och slippa balansera sig fram med den där tunga svåra ryggsäcken år efter år? Kanske hade färre funkisföräldrar själva fallit?
Ja det var dagens liknelse. Dagens tankar. Vad tänker ni?
Dans med svåra steg 