Jag läste en artikel i Norrbottens Kuriren som gav mig puls. Ja ni känner till mitt engagemang i skolskjutsfrågan för barn inom särskolan – att de behöver få skolskjuts även till/från fritids. Luleå kommun har nu beslutat att fr.o.m. juni inte längre erbjuda skolskjuts för barn i särskolan om de stannar på fritids på eftermiddagen. Avdelningschef Britt-Marie Ejnestrand säger att ”eleverna inte har rätt till skolskjuts från fritids och hem”. Kommunen har inget ansvar att göra detta eftersom det står så i skollagen – eller?
Nä problemet är att det helt enkelt inte står något alls i kapitlet om fritidshem. Det står inte att kommunen inte får men inte heller att de måste. ”Det finns inget som hindrar en kommun att erbjuda mer än skollagen kräver” svarade den förra utbildningsministern Anna Ekström mig när jag lyfte problematiken. Naivt.
Men Luleå kommun kommer fortsatt att erbjuda skolskjuts till de barn som ”efter skoldagens slut väljer att bege sig hem och inte stanna på fritids”. VÄLJER! Åh herre gud… Vi snackar om små barn med minst intellektuell funktionsnedsättning. Här finns inget val. Jo ett val – föräldrar kan ”välja” att gå ner i arbetstid och förlora flera tusen i månaden.
För vet ni Luleå kommun (och alla andra kommuner som redan fattat samma kassa beslut) – våra barn med intellektuell funktionsnedsättning med mera kan inte ta sig hem själva, vara själva och i många fall inte heller passas – oavsett ålder. Och vet ni – vi föräldrar behöver sköta våra arbeten och vi behöver vår lön.
Och nu kommer den anmärkningsvärda motiveringen. Britt-Marie påtalar: ”Vi har också understöd i lag då vi har likställighetsprincipen. Det går inte att ge särskilt stöd till enskilda”. Alltså vänta lite här nu… Likställighetsprincipen säger att ”En kommun är skyldig att behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. Principen innebär att kommuner får inte särbehandla vissa kommunmedlemmar eller vissa grupper av kommunmedlemmar annat än på sakliga grunder”. Är det en rimlig tolkning att barn med omfattande funktionsnedsättningar INTE kan få särskilda insatser för att det blir orättvist?! Är inte funktionsnedsättning en saklig grund? Jag blir mållös och kokar över på samma gång.
Men hämta då, som alla andra föräldrar får göra? Vad är skillnaden? Jo, förutom att våra liv redan består av extra precis allt förutom det vanliga s.k. livspusslet då: De här barnen blir PLACERADE på en skola. De kan inte välja en skola i hemmets närområde på samma sätt som andra barn. Här finns inget ”fritt skolval”. Det kan vara långt till skolan, riktigt långt ibland. Det kräver både körkort och bil av föräldrarna. Det har inte alla. Vi funkisföräldrar är helt beroende av fritids hela skoltiden. Våra barn kan inte vara ensamma. Osv osv…
Maj-Britt förnekar avslutningsvis att man gör detta för att spara pengar. ”Vi gör det för att följa lagen” säger hon. Nej Maj-Britt, läs på, gör om, gör rätt. INGET i skollagen förbjuder er att erbjuda det enda rimliga. Ni måste inte, det är en helt annan sak. Ni har ett val. Vad är för ”barnets bästa”? Hur kan ni stödja funkisföräldrar i en av 1000 detaljer i vardagen som gör att de balanserar på gränsen till utmattning?
Och OM likställighetsprincipen verkligen förbjuder en kommun att erbjuda barn och vuxna med funktionsnedsättningar särskilda stödinsatser, om inte funktionsnedsättning är en ”saklig grund” för avsteg – då har Sverige ett riktigt stort skrämmande problem.
Dans med svåra steg 