Sitter i vårdbesök rörande Hannah. Bara en timme men tre samtal hinner pocka på min uppmärksamhet. En skola och två olika specialiteter inom sjukvården. Tar ett av dem under mötet och bokar en tid.
Vi lämnar. På väg till bilen ringer epilepsi-ssk. Berättar om de nya obehagliga anfallen. Nytt egenvårdsintyg ska skickas, blodprover ska tas. Lämnar Jocke hemma och kör mot vc. Dom har drop in har jag läst på hemsidan. Måste kolla mitt skenande hjärta. Nähä, drop in betydde bokade tider. Går ut och ringer, får telefontid på eftermiddagen.
Går till apoteket för att hämta ny akutmedicin. Det va visst på licens, måste beställas från utlandet. Läkaren har missat motivering men apoteket fixar. Tack.
Går mot bilen och tar ett av de missade samtalen – 30 minuter på parkeringen. Sen kör jag hem. Äter. Hannah ska hämtas. Hem igen. Posten kommit – formulär inför nästa sövning av Linus. Usch orkar inte nu, lägger undan.
Hannah ska ha en ny kompis på sleep-over för första gången. Messar med pappan om tid osv. Försöker vila lite. Vc ringer, jag svarar men inget hörs. Gah! Lägger på och tänker att de väl ringer igen. Det gör dom inte…
Rektorn på Linus skola ringer och vill diskutera den nya typen av anfall. Tills nya akutmedicinen med egenvårdsintyg är på plats kommer skolan ringa 112 om det inte släppt efter sju minuter. Okej, jag fattar.
Plötsligt slår det mig. Linus ska till kortan på söndag. De nya anfallen – dom måste ju ha info och handlingsplan! Och på måndag – det är ju lov! Då kör inte Malmö stad skolskjutsen. Mejlar ansvarig på kortan och hoppas hon inte hunnit gå hem.
Försöker tänka ut hur jag ska göra på måndag. De olika alternativen. Min hjärna kan inte tänka. Förbannar Malmö stad för 1000e gången för att dom inte kör skolskjuts på lov eller beviljar en färdtjänst Linus kan använda.
Måste handla en sak. Jocke tar över maten. På vägen till närbutiken får jag tag på en personal på kortan som ska va där på söndag. Rapporterar om de nya anfallen. In och handlar.
När jag ska betala ringer ansvarig på kortan. Betalar snabbt, hivar ner i kassen och rapporterar till henne på vägen hem. Hon fixar handlingsplan och sprider – trots att klockan är över 16 en fredag. Jag svamlar om skolskjutsen och olika alternativ. ”Nu kör du i 180, gör inget förrän jag hör av mig igen”.
Samtidigt som vi pratar ringer taxin. Jag messar när jag lagt på ”kommer”. Går ut igen.
Tänker att jag ska ringa upp chauffören och fråga hur lång tid det är kvar. Tror jag, minns knappt. Blir förvånad när en svensk man svarar men kopplar inte att jag ringt fel. ”När kommer du?” frågar jag stressat. ”Vi kör från Staffanstorp nu”. Oj vad gör Linus i Staffanstorp?? Ja ja. ”Ok då går jag upp igen så hör du av dig när ni närmar er” och lite annat svamlar jag. Går upp.
Tillbaka till maten. Jocke säger ”Det står en taxi utanför”. Va?? Linus är ju i Staffanstorp. Eller NEEEEJ, jag hade inte pratat med taxichauffören utan nya kompisens pappa som jag aldrig träffat! Skäms över det hysteriska intryck jag måste gett. Sms:ar honom.
Springer ner och hämtar Linus. Väl inne för han anfall i 7 minuter. Somnar sen på golvet. Pling! Mikron plingar. ”Vad är det?” frågar Jocke. Jag tittar förvånat på honom några sekunder för länge med tanke på att det va jag som stoppat i bröden för 30 sekunder sen.
Vi äter. Ansvarig på kortan messar. Hon har ordnat bil så de kan köra Linus till fritids på fm på måndagen. Denna pärla, räddare av min miss. Tacksamhet.
Min hjärna är så trött. Det är för många bollar. För mycket oro. För mycket samordning. För mycket av allt. Detta va bara idag. En dag i ett av många funkisliv som inte går ihop. För det går inte ihop – livet – just nu.
Dans med svåra steg 