Dans med svåra steg

Idag var det dags, första hela dagen på förskolan sedan mitten av maj. Jag kände mig lite nervös i morse. Hur skulle han reagera på att bli lämnad, hur skulle dagen gå och hur skulle han må?

När jag satt på bussen efter att ha lämnat Hannah på skolan, ringer Jocke. Han hade lämnat Linus och det hade gått BRA! Han hade gått rakt fram till en av hans fröknar och satt sig i hennes knä. Lämnat nappen frivilligt till Jocke, gett honom en kram och sen direkt tillbaka till frökens knä. Inget gnäll, inga tårar. Wow! Jag blev så lättad, så otroligt glad.

Kommer till jobbet som faktiskt flyttat till nya lokaler medan jag VAB:at. Jag delar rum med en kollega och hon ringde i fredags när jag var hemma för att diskutera hur vi skulle sitta i det nya rummet. Ett skrivbord står vid fönstret med en fantastisk utsikt. Ett skrivbord står i andra änden av rummet. Jag sa till henne att jag ville att hon skulle ha den bästa platsen med utsikten. Hon har under våren arbetat hårt då hon förutom sitt eget jobb, pressat in några av mina möten och  annat som jag inte hunnit pga. all VAB. Dessutom är hon ett så bra stöd, hon har varit (och är) en riktig pärla! Klart hon skulle ha platsen vid fönstret. När jag idag kommer in i nya arbetsrummet, blir jag så paff: hon har lämnat fönsterplatsen till mig ! Och med finaste motiveringen; att hon trodde utsikten skulle göra mig gott. Balsam för själen. Alltså, wow igen! Bästa Agnetha.

Dagen går och ingen ringer från förskolan. Jag njuter av nya fina lokaler, kaffe i lugnet framför datorn, trevliga kollegor och stimulans. Okej, måste erkänna att efter lunch växte en rastlöshet och nervositet i mig. Det är så svårt att släppa taget igen och det kommer nog att ta lite tid innan jag känner mig 100 % lugn på jobbet. Men det kommer.

När jag kommer till förskolan, ser jag Linus borta vid klätterställningen. Han ska precis klättra upp, ser mig, släpper klätterställningen och sätter fart. Han ler så stort, ögonen glittrar och han springer allt vad hans små ben kan mot mig. Han kastar sig i mina armar. Underbara Linus! Det hade gått BRA idag. Han hade till och med sovit. Wow!

Jag promenerade hem med ett leende i höstsolen. Tänk om det kommer gå så här bra på förskolan. Dessutom har vi nog bara sett tre anfall senaste veckan. Gjorde senaste doshöjningen susen? Har den här gamla pepplåten i huvudet när jag går hem. Åh vad jag hoppas att det får fortsätta så här!

 Min nya utsikt på jobbet – balsam för ett oroligt sinne