Vi är i en relativt lugn period nu. Låter så fel, det är inte lugnt. Men i jämförelse. Jag känner ändå att energiförrådet ligger på en nivå som saknar marginaler. Inte sömnbrist (även om Linus mer än gärna får börja sova till längre än 5-5.30) utan en inre matthet. Hjärnan är trött. Trött av att hela tiden ligga steget före i tanken, anpassa, vara på sin vakt och förhindra olyckor, parera tvång och potentiella sammanbrott, medla, vara Linus lugna motpol, supertänja på tålamodet och att vara splittrad i tanke och fokus. Det har dessutom varit en vår med mycket att samordna och fixa inför skolstart m.m.
Och alla ljud hemma gör mig smått galen. Linus är så fixerad vid att heeela tiden höja TV:n så man tror att högtalarna ska sprängas. Vi ber honom sänka vilket han gör samtidigt som han upprepar frasen ”Annars kan långtalaren sprängas. Den och den och den. Och öronen kan gå sönder”. Samma fras. Så frågar han nöjt ”Hörde du?” och jag ska svara ”Jo tack”. Om jag bara svarar ”Ja” säger han ””Säg tack”. Denna fascination av upprepningar – det förutsägbara. Så svårt att förstå sig på. Detta x100 dagligen, varvat med att Linus ofta själv förtjust utbrister i höga plötsliga vrål för att han gillar det. Jag känner hur adrenalinet sprutar ut i mig varje gång.
Jag tror att det är viktigt att vara väl medveten om att det faktiskt är en belastning utöver det vanliga att ha ett barn med autism. Att förlåta sig själv när tålamodet tappas. Att istället fokusera på allt det man fixar fint varje dag som gör att ens barn faktiskt mår bra. Och framför allt, att inte låta energi rinna iväg på ”onödiga saker” (t. ex. jobbet) och aktivt försöka fylla på energiförrådet. Energibalans. Vad detta innebär är klart helt individuellt.
Det här är betydligt lättare i teorin än i praktiken 😉 Jag vill gärna sätta alla andra först, men har kommit en bra bit på vägen i alla fall. Nyligen gick jag en kurs i Mindfulness som jag ska försöka ge en chans och jag har börjat träna så smått. Jag försöker göra vardagliga sysslor som disk och tvätt till ”en paus” som ger energi. Innan virvlade bara oro och tankar konstant runt i huvudet medan jag t. ex. tömde diskmaskinen och det gör liksom ingen nytta. Nu har jag börjat lyssna på bra poddar när jag gör sådana saker och det är kanon faktiskt. Och just nu, sitter jag på tåget på väg till mina föräldrar i Halmstad. Fyra dagar med bara Hannah väntar! Jag vet att Linus har det bra hemma med Jocke. Säkerhetsföreskrifterna på flyget kan praktiseras även för npf-föräldrar: Sätt på syrgasen på dig själv först, så kan du sen kan hjälpa andra mycket bättre. Tänk på det alla ni där ute i samma sits. Det är inte fel att ge sig själv en paus ibland – det vinner alla på 💜
Dans med svåra steg 