Tänk om jag som sjuksköterska skulle behandla patienter på samma sätt LSS-bedömningar.
Ok du har hjärtsvikt – praxis säger 40 mg vätskedrivande. Oj, har du fortfarande svårt att andas? Tyvärr, sjukvården bedömde 2019 att Arne 75 år med hjärtsvikt behövde just 40 mg så det är praxis nu.
Jaha, du har risk för trycksår – då kommer vi hjälpa dig med vändning var 3e timme, det brukar vara lagom. Oj, du är helt orörlig och vill ha en specialmadrass och vändning varannan timme. Tyvärr…
Ok Eva har hög fallrisk – men då ska hon få en rollator så klarar hon sig bra. Vaddå, hon har en demenssjukdom och har därför svårt att komma ihåg den och förstå hur den ska användas? Ökad tillsyn? Nej alltså en 70-åring bör kunna hantera en rollator faktiskt.
Nej inom sjukvården bedömer vi varje människa som en unik varelse med unika behov. Vi identifierar omvårdnadsbehov och sätter in vårdåtgärder utifrån bedömt behov. Hur kan det bara få fortsätta så snett inom LSS?
Varje barn är unikt – som alla människor, men också unikt utifrån sina specifika funktionsnedsättningar och hjälpbehov. Varje förälder är unik – i mående, kapacitet och andra förutsättningar att orka föräldrarollen med extra allt. Om Kalle 9 år med autism/IF och hans familj har ett specifikt stödbehov är det HELT IRRELEVANT vad som passade Emma 9 år med liknande diagnoser 2018. Bort med praxis när det handlar om individuella livsviktiga bedömningar! Om man verkligen vill hjälpa Kalle och hans familj lyssnar man och beviljar åtgärder utifrån aktuellt behov och livssituation.
Förutom praxis som avslagsgrund finns de finurliga formuleringarna ”individuell bedömning” och ”sammanvägd individuell bedömning” – med hjälp av dem kan man avslå vad som helst trots intyg från sjukvården som säger motsatsen. Heja välfärds-Sverige…
Följ vår vardag på Instagram ”Marionettmamman” och via min podd Kaos, kärlek & koffein – en podd om funkislivet.
Dans med svåra steg 