Jag har ingen avslappnad relation till tid. All min egentid (”all” va ju att ta i 😅) är hela tiden i relation till var Linus är.
Om jag ska gå och handla något eller ta en fika med en kompis är jag hela tiden medveten om när jag borde vara tillbaka. Som ett timglas som vänds när jag lämnar hemmet som hela tiden står i mitt blickfång. Tankarna är ofta hemma – undrar hur det går?
Om Linus är ute med Jocke eller vår avlösare är det samma sak. Jag vet ungefär vilken tid det förhoppningsvis kan handla om. Vad hinner jag? Måste städa toan, köra en tvätt, plocka, ta disken…och göra nått med Hannah, vila, njuta, ligga på soffan och kanske ta en promenad för det ska ju vara bra för hälsan. Den där luckan räcker aldrig. Jag njuter av varje paus men timglaset stressar hela tiden i ögonvrån.
När jag kommer hem från jobbet – om ca 20 minuter kommer skoltaxin. Måste få i mig fil – hungrig mamma och Linus eftermiddagsspeedad, bad idea! Vill hinna tömma disken och plocka iordning efter morgonen. Snart är jag låst.
Men, nu kommer det fina, när det är dags för korttidsboende finns det ett gäng timmar då inget timglas blinkar i rött framför mig. När tiden bara kravlöst breder ut sig. RIKTIG vila. Har folk det så här? Att man kan fundera till morgonkaffet (ja tänka en tanke!) – ”Vad ska jag göra idag?”. Att man kan bestämma sig för att ta en promenad och bara göra det utan planering och samordning. Overkligt. Undrar om människor generellt värdesätter denna frihet. Uppskattar man de små fina sakerna i livet eller göms och glöms de bort bakom alla (som folk tror är) ”måsten”?
Det här livet lär oss en bra sak, både syskon och NPF-föräldrar: Att se det stora i det lilla. Att värdesätta och njuta av småsaker som andra kanske inte ens noterar. Som igår, vad önskade sig Hannah när Linus var på sitt korttidsboende? En FRAMDUKAD frukost!
Igår morse gick jag upp ensam, bara det, såååå skönt! Drack kaffe och bara tog det lugnt. Gick ner till cafét vi har i samma hus och köpte frallor. Dukade upp i vardagsrummet, tände ljus (😮👌🏻), satte på soft musik (får och kan vi aldrig annars) och sen åt vi frukost ihop.
Som. Jag. Njöt.
Samtidigt kommer en sorgsen känsla och försöker knacka på. Så här hade jag velat att vi hade det, alla fyra tillsammans, alltid. Det är inga orimliga höga krav jag har på livet. En framdukad frukost och en mysig start på dagen räcker långt. Jag vet att det är viktigt med acceptans. Inte slösa energi på sånna tankar. Sätter tillbaka fokus på det fina.
Vi åt en framdukad frukost ihop. Livet har lärt oss att se det fina och fantastiska i små vardagliga saker – det som andra kanske inte ens lägger märket till!
Nu är det söndag. Vetskapen om att det är en månad tills jag känner den här känslan igen är tung. Timglaset blinkar rött i ögonvrån. Tre timmar kvar.
Finns på Instagram under namnet Marionettmamman.
Min bok Marionettmamman finns hos alla nätbokhandlare och i förlagets bokshop (www.bod.se). Jag säljer just nu även själv, mejla marionettmamman@gmail.com vid intresse (215kr inkl. porto).
Dans med svåra steg 