Livet som npf-förälder – kontrasternas liv. Allt känns så mycket starkare. Det fina, det tunga. Ibland är det nästan förvirrande för mig själv – hur mår jag egentligen? På gränsen till utmattning? Lycklig?
Känslan av ”Nu orkar jag inte mer”. Känslan av att vilja sätta sig mitt på trottoaren likt en trotsig 3-åring som strejkar. Känslan av att inte klara att ta ett enda steg till.
Känslan av stolthet, så stark att man nästan spricker och vill berätta för hela världen – när barnet kommer hem med en teckning där något försök gjorts till nån slags avbild eller bokstav.
Den tunga sorgen över att allt i vardagen ska vara så utmanande för honom och känslorna han tvingas känna och hantera. Sorgen över den vardag och de upplevelser jag inte kan ge Hannah.
Det smittande skrattet som får mig att skratta, ett riktigt härligt skratt, varje dag.
Den vidriga känslan vid ett meltdown, där magen vill vända sig och hjärtat går sönder. Tomheten när slagen kommer.
Känslan av den starkaste finaste omsorgen. Viljan att beskydda och styrkan att aldrig någonsin ge sig.
Adrenalinpulsen som hamrar hårt i bröstet när det börjar gå ”fel”. Den förlamande töttheten. Inte igen…
Känslan av genuin stark lycka i stunden. Extas för en kort stunds idyll eller vanligt samtal ❤
Starka kontraster. En känslomässig berg- och dalbana med höga toppar och djupa dalar – varje dag, hela tiden. Inte så konstig att man inte riktigt hänger med själv. Hur mår jag egentligen?
Följ vardage på Instagram: Marionettmamman
Dans med svåra steg 