Igår hörde jag ett kort reportage på P4 som hette ”Ska särskolor ha förskoleklass?” och reportaget lyfte på ett lock som jag har försökt spika igen de senaste tre åren eftersom det bara gör mig ledsen. Ni kan lyssna på reportaget HÄR. Liberalerna anser att barnen i särskolan borde få förskoleklass som alla andra barn och Socialdemokraterna anser att det inte behövs. ”Jag tycker att det fungerar ganska bra idag ändå” säger Caroline Helmersson Olsson från Socialdemokraterna. Hon menar att barn med intellektuell funktionsnedsättning kan gå förskoleklass i vanlig skola med motiveringen: ”Man ska ju få hjälp där, oavsett. Det måste tas hänsyn till barnens behov i alla skolformer”. Detta uttalande lyfte på mitt igenspikade lock och här är min replik från verkligheten med en stark förhoppning om att Socialdemokraterna tänker om och att övriga partier vill engagera sig i frågan – för alla barns lika rättigheter och möjligheter till utveckling!
Vår Linus är född 2012. Han har autism, ADHD och en lindrig intellektuell funktionsnedsättning, vilket inte är en lätt kombination och bland annat resulterar i gigantiska fokus- och koncentrationssvårigheter, stora inlärningssvårigheter, mycket oro, starka känslor och att han väldigt lätt går upp i spinn om det är för mycket stimuli omkring honom. Linus skulle börja förskoleklass hösten 2018, året då förskoleklassen ansågs vara så viktig för barnens utveckling att den blev obligatorisk – för alla utom för de med en intellektuell funktionsnedsättning. Alternativen som finns idag för de här bortglömda barnen räcker inte för alla. För de måste väl vara bortglömda? Inte kan politikerna ansett att en grupp barn inte borde ha samma rättigheter?
Vi färdas tillbaka till våren 2018. Det fanns tre alternativ att välja på inför Linus skolstart:
1 – Linus kan stanna på förskolan ett extra år och sedan gå direkt till årskurs 1 i särskolan. Ingen tyckte detta hade varit bra för Linus – läkare, psykolog och specialpedagog på hab samt förskolechef och pedagoger – alla avrådde oss. Linus hade potential men behövde annan stimulans och kompetens för att börja utvecklas. Det var dessutom 13 barn på hans avdelning födda 2012 som nu skulle börja skolan och gruppen skulle fyllas på med 3-åringar. Jag behöver inte förklara varför det inte hade varit bra för Linus välmående och utveckling. Det var bara negativt för Linus att göra sitt förskoleklassår på förskolan och det ströks från listan.
2 – Vanlig förskoleklass ett år och sedan byte till särskola. INGEN trodde detta var genomförbart, hur mycket anpassningar skolan än hade satt in. Linus klarade verkligen inte att vistas bland så många barn eller i den högljudda miljön. Det blev kaos bara jag skulle ta med honom in för att hämta hans syster. Linus hade inte lärt sig något, mått väldigt dåligt och hans ofta problematiska beteenden hade med all säkerhet ”förstört” för hela klassen. Det hade varit alldeles för svårt oavsett stödinsatser, Linus behövde särskolans kompetens. Dessutom kan tilläggas att när man har autism är varje förändring svår, så att hänvisa ett barn med autism till att det är ett bra alternativ att först gå förskoleklass på en skola och sedan byta skola är helt fel ur ”barnets bästa-perspektivet”. Habiliteringen och Malmö stads utredare var överens om att Linus inte skulle klara att ens vistas i en vanlig förskoleklass. Alternativ 2 ströks från listan och kvar fanns alternativ 3 att ”välja på”.
3 – börja direkt i särskolan men då tvingas börja årskurs 1 ett år för tidigt och missa året med förskoleklass. Det kändes så absurt. Han som hade så otroligt svårt för att lära sig saker skulle få ett år mindre i grundskolan är alla hans jämnåriga kamrater. Vilket svek. Vi ville inte välja det alternativet men vi hade inget val om vi ville att Linus skulle må bra och ha en chans till utveckling. Linus fick en bra skolstart och han är precis där han ska vara och mår bra, men skolåret är och förblir bestulet.
Till hösten ska Linus börja 4:an, fast det borde vara 3:an och trots att han inte uppnår särskolans lågt ställda mål i svenska än. Jag har försökt få rektorn att låta Linus gå om ett år men hittills är det stopp. Det anses bli orättvist eftersom han är långt ifrån ensam om att ha tappat ett skolår. Linus har det väldigt bra i sin särskola men jag är fortfarande lika ledsen över att jag inte lyckas påverka så att han får lika många år i grundskolan som alla andra barn.
Alla barn med intellektuell funktionsnedsättning behöver inte samma sak. För ett barn kanske ett extra år på förskolan är det bästa medan ett annat barn faktiskt klarar vanlig förskoleklass. Men de barn som behöver särskolans miljö och kompetens för sitt välmående och utveckling under förskoleklassåret, de måste kunna få det utan att ett skolår tas bort! Jag hoppas så innerligt att Sveriges regering och riksdag vill rätta till denna miss i Skollagen och jag hoppas att man då inte glömmer barnen som börjat särskolan 2018 och framåt. Jag vill att de erbjuds att gå om en årskurs så att de får sina tio obligatoriska år i grundskolan.
Barn i Sverige måste få lika rättigheter och samma möjlighet till utveckling. Så är det inte idag och det är barnen med intellektuell funktionsnedsättning som får stå tillbaka.
Dans med svåra steg 