Vi har ett barn till. En glad sprallig 5,5-åring som är så full av energi och som älskar att busa upp sin lillebror tills han kiknar av skratt. ”Ta det lite lugnt just nu” eller ”Låt Linus vara nu ett tag” är meningar som går henne rakt förbi. Selektiv hörsel när den är som bäst ;D
När jag ser att ett anfall är på väg eller då Linus har ett, är mitt fulla fokus på honom. Jag vill absolut inte bli störd. Något liksom händer i mig. Jag vill se allt, vill inte missa några detaljer, varenda tentakel är ute och jag vill att han ska känna att jag finns där för honom. Kan inte förklara…men det är så jag reagerar. När då storasyster mitt under pågående förkänning eller anfall springer och tjoar högt runtomkring, frågar var bikinin är eller att jag absolut precis nu ska hämta något till henne x 100, då är det som att varenda cell i mig blir ilsken, direkt. Tålamodet tar slut innan jag ens hunnit svara. Jag förvandlas till den snäsiga mamma jag absolut inte vill vara. Jag vet ju att hon omöjligt kan förstå. Någon i liknande situation som känner igen sig?
Vi har börjat dela på oss, så hon får komma iväg med en av oss och verkligen få full uppmärksamhet då och då. Det gör nog gott.
Underbara charmiga Hannah, jag ska försöka ännu mer. Älskar dig!
Dans med svåra steg 
Vilken fin blogg du har.
Jag känner igen mig i allt som du skriver. Har förutom vår dotter med ep en son på 6 år som oxå behöver tid. Man känner sig som den suraste mamman i värden 80% av dagen (iallafall jag)
Men det känns ändå skönt att veta att det finns fler därute som kämpar med samma dilemma som en själv!!
Kram på dig!
GillaGilla
Tack!
Det är skönt att höra att fler känner samma, att det inte bara är jag. Har äntligen haft lite tid att sitta o läsa din blogg, så fin – kommer föjas. Känner med er! Kram!
GillaGilla