Så, vad har hänt här sedan barnkalassuccén för två veckor sedan? Sjukstuga. Bara sjukstuga. Först ut var Hannah, sedan jag och sist Linus. Hög feber, förkylning och lite hosta. Låter inte så farligt kanske, men för Linus slår det alltid hårt. Feber betyder mer anfall. Han blir trött av infektionen (som alla) men också trött av epilepsin. Allt som känns annorlunda är obehagligt och undviks. Känns det annorlunda att vara uppe – då ligger man bara på soffan. Känns det annorlunda att äta – då äter man inte. Nästan två veckor fastklistrad i soffan utan riktig mat. Levt på Daonino och sojaostbitar. Han har varvat att sova och vila. Jag har oroat mig massor som man ju gör när ens barn bara ligger.
”Jag vill ha dig”, veckornas mest sagda mening. Han har velat ha mig kloss i soffan konstant. Har jag avvikit för att hämta något eller fixa något, har det ofta ackompanjerats av ett frustrerat ”Maaammaaaaa!”. Vi har plöjt ohälsosamt mycket Dr McStuffins, Zack & Kvack och Pocoyo på Netflix. Samma serier, samma avsnitt, så många gånger. Varvat med lite Youtube-klipp, även de välspelade. Det finns en stark glädje i att se det välbekanta och förutsägbara 😀 Som sällskap är det kanske mindre stimulerade. Om jag inte tittar, tar han tag i min haka och riktar den rätt – så vid kan dela upplevelsen, haha!
Som ni ser har jag inte så mycket att skriva om just nu. Ville bara meddela att bloggtorkan beror på att här helt enkelt inte hänt något förutom att Mr Beans bil blivit överkörd av en militärbandvagn 1000 gånger (favoritklippet – klicka och kolla, riktigt roligt…de första tio gångerna 😉 ). Men vi har det bra. Och igår kom äntligen vändningen. Han åt PASTA! Han var ute i 20 minuter. Han lekte lite på sitt rum. Vi har nu varit hemma för VAB sedan fredagen den 13:e. Imorgon ska vi testa att lämna. Hoppas det håller nu!
Dans med svåra steg 