Dans med svåra steg

När Linus fick diagnosen autism snurrade så många små som stora tankar runt i huvudet. Allt från funderingar kring hur han skulle utvecklas, vilken skola han kommer klara, om han kommer kunna bo ensam och ha ett jobb till mer ologiska detaljerade tankar som ”Tänk om han aldrig blir bjuden på barnkalas!”. Det kanske låter dumt att det var en av de tankar som direkt började snurra, men det är nog varje förälders oro – utanförskap och ofrivillig ensamhet.

Linus går i en fin barngrupp på förskolan. Barnen vet och märker att han är annorlunda. Ibland gör han saker som de inte gillar, men de tycker om honom ändå. Så känns det verkligen. Barnen är ju 3-5 år och i den åldern är det kanske inte så konstigt att någon beter sig avvikande. Alla har sina egenheter. Utomhus fungerar det allra bäst att leka. Cykla tillsammans eller ha en mysig koja tillsammans. Jag tror att han ganska ofta väljer att leka ensam.

Så för två veckor sen kom en kalasinbjudan från en kompis från förskolan. Jag blev så glad! Ja, Linus också 🙂 Det som varit ganska självklart och okomplicerat med Hannah, känns inte alls lika självklart och ganska komplicerat med Linus.  Jag blev nervös. Hur skulle detta gå? Tänk om han blir speedad, tänk om han får ett meltdown, tänk om, tänk om, tänk om…. Vågar jag gå hem till några jag inte alls känner med honom?

Om jag inte trodde att Linus skulle ha glädje av ett kalas, om jag trodde att det bara skulle göra honom stressad, då hade jag tackat nej. Vi ska ju inte göra allt det där ”normala” om inte Linus vill. Men jag vet att Linus tycker att det är festligt med fest och kalas, det är bara lite svårt att hantera det. Så jag bestämde mig för att våga med målet att han skulle lyckas och gå därifrån glad. Hur länge vi sen va där eller vad han deltog i skulle inte få någon betydelse.

Jag hade mejlkontakt med föräldrarna innan. De va så otroligt fina och tillmötesgående. De öppnade för möjligheten att få gå upp på pojkens rum ensamma om han behövde paus och att det var helt ok att komma och gå när det passade. De gjorde så att jag kände mig lugn. De ville verkligen hjälpa Linus att klara detta. Det värmde så!  Jag fick en detaljerad plan för kalaset och kunde se vilka delar vi borde undvika. Det var bara en av lekarna Linus kunde (Dansstopp) och jag vet hur stressande och obehagligt han tycker det är att pressas till nya saker som han inte förstår. Jag tänkte att att målet därför var att sitta med vid bordet vid maten och tårtan (äta kunde jag inte tänka mig att han skulle göra) och att delta i Dansstopp. Jag berättade flera gånger för honom vad som skulle ske.

Så idag var det dags. Linus var så laddad och glad! ”Nu blir det kalas!” utbrast han när vi började gå. Vi kom som jag planerat ca 20 min efter alla andra för att få en lugn start. De andra hade då suttit och ritat på duken och lekte snurra flaskan där pojken fick öppna sina presenter, något jag visst att Linus inte hade haft ro till. Linus tittade storögt och gick runt lite. Sen började han leka i lekhörnan medan de andra satt i ring. Jag propsade inte alls på det och det gjorde nog Linus lugn. Jag ville att han skulle känna att det var kravlöst och bara roligt.

När det var dags för korv satt Linus med vid bordet men rörde inte korven, precis som förväntat. Han drack lite saft. Inget trug från min sida. Sen blev det Dansstopp och för Linus skull, skulle ingen åka ut. Linus släppte loss och hade riktigt roligt. Det var underbart att se! De la till och med in Linus favoritlåt Cotton eye Joe. När mamman sa är det va sista låten ville Linus snabbt gå hem eftersom han just nu till vilket pris som helst vill undvika ”det sista” av allt. Om jag sett på honom att han var trött eller stressad hade vi gått, men jag förstod ju att detta berodde på ett onödigt tvång så jag föreslog att vi skulle gå upp lite ensamma istället. Det ville Linus och vi bestämde att vi skulle gå hem efter tårtan. Där uppe fick Linus en paus. Han lyssnade på musik och lekte ensam, medan de andra betade av ytterligare två lekar.

Sen var det tid för tårtan. Linus satt lugnt med vid bordet, testade godiset på tårtan men spottade illa kvickt (nya smaker fungerar sällan). Då fick lite extra Smarties av mamman eftersom han gillar det. Tårtan vågade han inte smaka och det var ju lite tur för mig ;D (som på RIKTIGT glömde att jag hade infört sockerfri januari, haha!). Sist bad jag Linus säga ”Tack för kalaset” viket han gjorde så fint. Han fick sin efterlängtade godispåse och ballong. Vi smet medan de andra lekte mer och hade skattjakt. På vägen hem fick han ett litet ep-anfall. Jag antar att det var känsloutlöst.

Jag är så nöjd, lättad och stolt. Precis som Linus är tror jag 😍 Han pratade nog inte med något barn men vad gör väl det. Nu har han känt glädjen i att gå på barnkalas och han fixade en för honom väldigt utmanande situation med bravur!