Dans med svåra steg

Jag står och gör frukost. Linus sitter vid köksbordet och kollar på en film på Barnkanalen/surfplattan. Plötsligt reagerar jag, men vänta lite nu…sa inte Bing nyss det där? Jo, Linus har dragit tillbaka filmen och ser en viss scen igen. Och igen, igen, igen och igen.

När jag tittar på film är handlingen/storyn det viktiga. Jag vill se hur det går. Har jag börjat titta, vill jag se slutet. För att kunna ta del av handlingen vill jag förstå vad som sägs. I min värld är det meningslöst att titta på en spansk eller rysk film utan text. Då ser jag inget sammanhang och förstår inte handlingen. Det känns meningslöst.

I Linus värld, där detaljerna är det mest fascinerande, där det är svårt att koppla ihop ett sammanhang, kan en film få vara på ryska, spanska eller engelska – you name it! Det gör den inte mindre fascinerande. Och en detalj eller scen är ofta så fängslande eller rolig att den är värd att se 20 gånger i rad eller mer. Hur filmen slutar? Mindre viktigt.

För att förstå omvärlden måste man ha en förmåga att sammanföra alla små detaljer till en helhet. Den förmågan kallas för central koherens. Barn med autism kan ha nedsatt förmåga att göra detta. Det innebär att omvärlden kan uppfattas som en mängd detaljer, men det svårt att sammanfoga dem till en begriplig helhet – ett sammanhang. Det kan t.o.m. vara svårt att förstå att en händelse är en konsekvens av det egna beteendet. Linus har en försvagad central koherens. Han ser snabbt detaljer som intresserar honom och hans fastnar lätt vid dem. Han lyfter inte blicken, ser inte hela sammanhanget runt omkring.

Saker kan kännas olika för oss. Jag, Jocke och Hannah älskar att lägga huvudet på en kudde och dra täcket över kroppen när vi ska sova. Det har aldrig Linus gjort. Vanligt påslakan har han alltid vägrat att ha över sig. Oftast sover han helt utan något täcke. Ibland vill han ha en gosig len soffpläd, men det är krångligt och frustrerande att få den att ligga och kännas exakt rätt. Vanlig kudde känns inte bra. Ibland har han en fluffig prydnadskudde eller ett gosedjur under huvudet, oftast inget. Det ser så omysigt ut. Linus tycker det är skönt.

Vi lever tätt tillsammans, delar allt men uppfattar/tolkar/förstår mycket på våra olika sätt utifrån våra egna sinnesupplevelser och perceptionsförmåga. Det är intressant att leka med tanken och försöka förstå hur vårt liv ser ut ur hans perspektiv där mycket är fragmentariskt. Hur olika han och Hannah troligtvis uppfattar exakt samma film. Hur maten vi äter kan upplevas i smak och konsistens på helt olika sätt. Att saker kan kännas så olika. Ja vi lever ett gemensamt liv i vår bubbla som få kan förstå, men ändå kanske på ett sätt i olika världar. Och det går bra, så länge jag kommer ihåg att min version av världen inte är någon sanning.

En vagn eller fyra potentiella bilrattar?