Under våren är jag med i en föräldragrupp som Hab anordnar. Det handlar bland annat om stresshantering, acceptans, medveten närvaro och att hantera alla tankar som snurrar. Förutom att jag lär mig mycket som hjälper mig att må bra, så är det otroligt fint att träffa andra föräldrar i samma situation, med samma utmaningar och samma tankar. De vet exakt hur det kan vara och det är väldigt skönt att bara prata med dem.
Igår gjorde vi en övning kring olika bildkort och i högen fanns en bild som jag fastnade mycket för. ”Att vara med osäkerheten” stod det. Detta är något jag brottas med varje dag. Att osäkerheten bara ska få finnas där, men inte uppta mina tankar. Inte skapa känslor.
Tänk egentligen så mycket vi alla oroar oss över, som faktiskt aldrig händer. Om det nu aldrig händer, så bortkastat det är att ha lagt tid på att fundera och ha ångest i kanske flera veckor eller flera år över det. Onödigt. Så här rent teoretiskt är jag helt på banan. Det är inte lönt att jag oroar mig för hur Linus ska klara skolan, om han kan gå i vanlig skola eller specialskola. Det ger inget att oroa sig över hur det kommer gå för Linus framöver med att få nära vänner. Det är meningslöst att fundera på om
han kommer kunna hämta igen den inlärning han missat de senaste åren pga. epilepsin, medicinering, biverkningar och svårigheterna kopplat till autismen. Det är inte lönt att googla på olika syndrom som ger svårbehandlad epilepsi. 100 frågor som snurrar. Det enda som händer är att jag känner mig orolig, stressad eller får en klump i magen.
Framtiden är helt enkelt väldigt oviss. Det finns inga svar på mina frågor. Ingen kan eller vill sia. Detta är en resa vi är på tillsammans och vi ska njuta av den här och nu, inte grunna över vart vi är på väg. Men det är klart, de flesta av oss vill gärna ha någorlunda koll på vart tåget åker. Även om resan kan vara fantastisk åt båda hållen, är det skönt att veta om slutdestinationen är Kiruna eller Barcelona.
Ni ser, jag har fattat grejen. Livet är nu. Ta vara på varenda stund. Slösa inte bort tid på frågor som inte har svar. Jag vill och försöker verkligen, men tankarnas pausknapp är minsann ofta svårhittad.
Dans med svåra steg 
Tänk att man vet allt det där men det tankemönstret är det ända man är van med. Fint med en sådan föräldragrupp. Hoppas själv att hamna i en sån.
Sen tänker jag med att det är konstigt att man inte skulle ha sådana tankar alls.. att oroa sig. Men å andra sidan vet man ju att man inte ska låta dom tankarna ta över. Det är det svåra.
GillaGilla