Dans med svåra steg

Tålamod. Mitt är väldigt vässat och vältränat skulle jag säga. Ändå känns det just nu som att det i vissa specifika situationer inte ens existerar.

Utbrott eller meltdown med ilska som riktas mot mig. Jag blir matt, uppgiven eller ledsen. Känslorna stormar inom mig men jag behåller mitt lugn mot Linus. Väntar ut. Fokuserar på tanken ”det går över, det släpper snart”. Ibland blir jag ledsen till slut, men inte arg.

Låsningar – något har blivit ”fel”. Ett ord som sades som tydligen inte skulle sägas, något som gjordes ”fel”, något han vill men inte får… Linus kan inte prata när han är i låsning utan gör nått grymtande argt läte hela tiden. Stökar och röjer. Kanske måttar lite slag men inte hårt. Man vet att gränsen mot ett meltdown är hårfin och jag kan påverka utgången mycket genom lågaffektivt bemötande. Jag behåller mitt lugn men blir helt matt inombords. Försöker avleda. Väntar ut.

De märkliga ologiska frågor staplas på varandra. Jag sitter fast i flera långa sjok dagligen, upprepar märkliga svar in absurdum. Det går bra till en början. Jag lägger på inlevelse för att jag vet att han uppskattar samtalet men efter ett tag kliar det i mig. Rastlöshet. Efter att ha svarat samma sak i 20-30 minuter känns det som min hjärna skriker efter ett vanligt stimulerande samtal. Men jag behåller mitt lugn mot Linus. Nä, kanske inte alltid förresten. Jag kan låta uppgiven och stressad – framför allt om jag har något jag behöver göra. Men det går, jag väntar ut.

De korta explosionerna. Vi sitter vid bordet och Linus är så glad. Han ska dra en stol närmare som en vägg. Den hakar upp sig i bordsbenet. Han testar fyra gånger, sen smäller det. Han skriker högt och argt x flera. Välter stolen. Bankar i bordet, slår på stolen. Kanske slår han sig själv. Det här händer varje dag, ibland ofta. Känslan är så stark att det ilar till i mig. Men jag är lugn. Hjälper honom med stolen. Vet att det lägger sig lika snabbt igen.

Så kommer kraven på hur jag ska göra något eller vad jag ska göra. Ritualerna som ibland inte tar slut för att han fastnat, glömt att jag redan gjort det eller för att jag gjort det ”fel”. Eller kraven på mer mat som jag vet att han inte kommer orka men måste ge för paniken stegras i raketfart – som sen måste kastas. Igen. Fixeringar och tvång i kombination med den korta stubinen och oförmågan att vänta som ständigt drar i mig. Min inre ryggsäck är tung av år av att vara en marionettmamma i ständig rörelse, styrd av dessa osynliga trådar som är starka som stålvajrar. Jag sitter fast. Allt är lagrat inombords på nått sätt.

Och plötsligt räcker inte tålamodet, långt ifrån alltid iallafall. Det kan kännas extremt kort. Mitt inre skriker ”Jag VILL inte! Jag VÄGRAR! Du kan inte bestämma vad JAG ska göra! Jag orkar inte mer!”. Men det säger jag så klart inte. Och den här explosionen av känslor som imploderar i mig råder mitt tålamod inte på just nu. Jag blir frustrerad och snäsig direkt. Eller suckar högt och irriterat. Kanske säger jag något argt och opedagogiskt, kanske blir jag sur och är inte alls den mamman jag vill vara. Effektivt? Nope! Blir Linus stressad? Yes! Slipper jag göra det han vill? Nope!

Sen kommer det dåliga samvetet. Hur svårt kan det vara? Underbara goa Linus, han kan ju inte hjälpa det! Detta borde vara det enkla i jämförelse med allt ovan, men nej. Det är något med att känna sig så konstant styrd som är svårast av allt att hantera. Jag ska försöka ännu mer älskade Linus 💖

Konstaterar dagligen att titeln på min bok är helt klockren. Jag är verkligen marionettmamman.