Sedan Linus fick sin autism-diagnos har vi verkligen försökt stötta och träna honom, på olika sätt och med olika metoder. Det har varit otroligt svårt! Linus förmåga att stanna i en aktivitet som han inte själv valt är mycket begränsad – nära noll. Stora koncentrationssvårigheter. Extremt lättdistraherad och kravkänslig. Svårt att förstå och fokusera på något – det är som att det virvlar en ständig virvelvind i huvudet. Antingen är han djupt försjunken i surfplattan (och då svår att få kontakt med) eller i ständig rörelse – i både knopp och kropp. Han kan inte stå stilla i ens 10 sekunder när vi ska hjälpa honom med kläder. Fötterna går, impulserna styr till det ena och det andra. Jag trodde först att alla autistiska barn var så här.
Jag har känt mig allt mer uppgiven. Varför kan andra träna sina barn med autism och inte jag? Varför har andra barn med autism en superförmåga, men inte Linus? Denna terminens samspelsgrupp på Hab har känts tung just av den anledningen. Alla de andra barnen i gruppen kunde sitta ner, kunde lyssna, kunde göra sitt bästa att åtminstone försöka göra de uppgifter som visades…utom Linus. Han har varit superspeedad, varit precis överallt förutom där man ska vara, kastat, klättrat, skrikit, flytt den för honom för kravfyllda situationen helt enkelt. Vi går inte dit mer och jag har undrat, varför kan han inte medverka som de andra barnen med autism?
Nu är ännu en pusselbit är på plats. Igår fick Linus diagnosen ADHD. Det har vi misstänkt och det är nästan en skön bekräftelse på frågorna ovan. Det är (förutom hans svårbehandlade epilepsi) ett viktigt svar på varför känslorna exploderar av både glädje, entusiasm, ilska och frustration hela tiden. Varför han har så otroligt svårt att vara stilla och koncentrera sig. Varför han är så impulsstyrd. Att Linus dessutom har autism gör inte tillvaron enklare för honom. Min övertygelse är att 1 + 1 inte blir 2 här, utan typ 4. Kombinationen gör det extra svårt att hantera, för honom och för oss. ADHD beskrivs ibland som en superkraft, men i kombination med autism? Absolut inte.
Grundbehandlingen för ADHD är det vi redan gör. Anpassa miljön, bildstöd, veckoschema, förutsägbarhet, rutiner, förbereda, inte utsätta honom för för stimmiga miljöer osv. Sedan lyfte läkaren möjligheten att testa medicinering med Ritalin. Vissa barn med autism snedtänder helt på den typen av medicin. Det finns en risk att epilepsin förvärras. Men jag och Jocke är överens – vi måste prova. Om det finns en liten möjlighet att Linus får ett inre lugn av Ritalin, att tornadon som snurrar i huvudet kan stilla sig, att han kan fokusera sin tanke…då måste vi ge honom den möjligheten! Vi kan inte välja skolform och utreda utvecklingsnivå om vi inte testat det här.
Jag blev varken förvånad eller ledsen, tvärtom lite lättad. Vi har fått en förklaring till varför vi har så svårt att träna honom, att kunna få honom att lyssna, få honom att stanna upp och medverka till något av allt det vi föreslår. Och för första gången på länge känner jag ett hopp. Tänk om! TÄNK OM! På lördag testar vi en väldigt låg dos. Hål tummarna – Linus är sååå värd lite inre harmoni!
Dans med svåra steg 