Linus är inlagd igen. Det senaste dygnet har vi fått bryta anfall tre gånger med en akutmedicin. Det är obehagligt att se ögonen skela runt åt olika håll, att inte få riktigt kontakt med sitt barn. Jag var mentalt förberedd nu, jag är lugn utåt genom allt. Jag är Linus trygghet. Men inombords är det inte lugnt.
Synen av en ambulans med blåljus på förskolan har sökt mig i tre år, ända sen han fick sin diagnos. Jag har verkligen fått jobba med de tankarna och den ångesten, bryta dem aktivt. Igår körde jag in på parkeringen samtidigt som två ambulanser med blåljus som skyndade mot min fina kille. Andra gången på en vecka.
Det är så mycket tankar och funderingar som snurrar runt. Varför? Hur går vi vidare nu? Vad är bäst för Linus?
Vi väntar på besked från barnläkaren som skulle diskutera Linus behandling med barnneurologen. Något måste göras nu tycker jag. Det bara måste bli bättre. Just nu sover han middag. En mycket slagen hjälte.
Dans med svåra steg 