Under påskveckan var vi alltså på Gran Canaria och det blev en härlig vecka, men med en riktigt dålig start. Linus gick ut starkt med att bli förkyld och få lite feber dagen innan…
Första dagen, vi har hunnit slänga in väskorna och äta lunch. Barnen vill BADA. Linus har längtat efter just detta. Att resa, bo borta, vara i nya miljöer och äta annorlunda mat – det är enbart stressande för honom – men bada, det fullkomligt älskar han. Barnen är i en liten rund grund barnpool. Jag står precis vid kanten. En meter bort finns en djup pool. Allting händer så snabbt. Jag ser impulsen i hans ögon. Linus häver sig snabbt upp för att kasta sig i den djupa poolen. Jag är ju så nära, men för långt borta. Jag skriker ”Stopp” och ”Stanna”, men han hör inte. Han är bara fokuserad på att hinna kasta sig i poolen. Han halkar till och faller. Landar med huvudet i den höga stenkanten som går runt poolen. Det ljudet…
Ibland känns det som att jag är målvakt och motståndarlaget är överlägsna och spelar hela tiden i målområdet. Man vet att tillslut kommer bollen slinka in – hur bra målvakt man än är. Linus är impulsiv, förstår inte vad som är farligt och har rätt dålig balans. Jag räddar Linus ofta och varje gång blir jag så rädd, för jag tänker på vilken gång jag inte ska hinna. Den här gången hann jag inte.
Jag trodde att jag som sjuksköterska skulle vara cool i en sådan situation, men icke då. Jag grät, Linus grät och Hannah grät. Det blev ambulans till sjukhuset. När ambulansen körde över kullerstenen konstaterar Linus att ”Nu får de nog byta däck”, haha, han är så underbar! På sjukhuset blev han sydd och läkaren ordinerade vila och badförbud. Jag höll på att svimma medan Linus blev sydd och hamnade på golvet luktandes på något starkt samtidigt som jag försökte lugna Linus som hade panik. Jag kan skratta åt det nu i efterhand. Där ligger jag helt vit i ansiktet, luktar på en kompress, försöker lugna Linus samtidigt som jag hojtar ”Where is my husband”, haha! Men den kvällen var jag så ledsen och uppgiven.
Men det blev en riktigt härlig vecka trots allt! Vi hade ju sällskap av mina föräldrar och bröder med familjer, så Hannah hade sina kusiner att leka med och vi kunde få stöd av mamma och pappa. Varje dag då Linus sov middag, passade min pappa honom och vi låg i varsin solstol vid poolen – ibland helt själva. Det har nog inte hänt sen Hannah föddes -underbart! Min mamma är fantastisk med Linus och hjälpte till vid bland annat middagarna. Trots att det är en utmaning att resa med Linus, gjorde veckan att vi verkligen fick fylla på med energi. Tack mamma och pappa!
Det är häftigt att se Linus övervinna sin osäkerhet över olika nya situationer. Han behöver bara titta några gånger först. Få kontroll över vad som ska hända. Nästan varje dag kom Bamse på besök. Linus ville inte gå fram de första gångerna, men så plötsligt var han redo och sen kramade han Bamse eller delfinen Duni så fort han fick chansen! På kvällarna var det minidisco. Samma mönster här. De tre första kvällarna satt han i en fåtölj och bara tittade med stora fokuserade ögon. Ville bestämt inte dansa men inte heller gå. Så fjärde kvällen vill han dansa och står med i barngruppen på dansgolvet hela discot (20-30 minuter). Jag var så stolt!! Ni anar inte.
Nu är vi tillbaka i verkligheten igen. Inom loppet av en månad har vi inbokat blodprovstagning med Linus, BVC 4-årskontroll, tandläkarens fyraårskontroll med Linus, tandläkaren med Hannah, föräldramöte på skolan, hembesök av logoped, neurologläkaren, möte mellan förskolan och Hab, allergimottagningen med Linus, psykologen på Hab, min föräldragrupp, föräldrautbildning om autism 1,5 dag och två besök på Hab för träningshandledning. Alltså. Kommentarer överflödiga.
Dagens glada nyhet var att Linus äntligen ska få starta MII – Mångsidiga Intensiva Insatser! Det innebär träningshandledning på Hab med psykolog och specialpedagog varannan vecka och ca 25 timmars träning hemma och på förskolan per vecka. Inte vet jag hur det ska gå till, men det ska väl lösa sig det med. Det ska bli så spännande att se vad det kan ge!
Avslutar med en bild från barnens väntrummet på sjukhuset på Gran Canaria. Budskapet var ju tydligt (och skrattretande naivt), haha! Men det gick väl så där för oss… ;D
Dans med svåra steg 