Linus 4 år!

I lördags kväll kom vi hem från Gran Canaria, mer om den resan i ett senare inlägg. För idag är det Linus födelsedag!

Detta är första året han verkligen förstått vad dagen betyder och han har varit så glad. Jag blir bara så otroligt glad och varm inombords när jag ser honom så lycklig och nöjd. Dagen började som den ska; med sång, flagga och paket i sängen. Han slet upp paketen och blev jätteglad för allt (fast kläderna lades snabbt år sidan, haha!). Tänk, hans första tre år vägrade han öppna paket. Han förstod inte vad det var och alltså blev det något obehagligt som det var bäst att undvika. Det var faktiskt för exakt ett år sedan som ”polletten föll ner” – sen dess älskar han paket.

Tyvärr hade vi sedan tid på jourcentralen på förmiddagen, Linus skulle ta bort stygnen i pannan som han fick på semestern (återkommer till olyckan i ett annat inlägg). Jag och Jocke gjorde då ett stort misstag… För att vara lite effektiva, bestämde vi att Jocke skulle släppa av oss på sjukhuset och sedan handla medan vi tog stygnen. Det är bara det att Linus blir förtvivlat ledsen när vår älskade bil kör utan honom. Han fick sån panik. Han grät ända tills vi hoppade in i bilen igen med stygnen borttagna. Stackaren! Vi måste lära oss att tänka på sådant.

Efter middagssömnen var det då äntligen dags för kalas i gatans festlokal! Linus har pratat om detta så länge. Han älskar högtalare och blinkande lampor – och detta finns ju i ”lokalen” som han kallar den. Så många gånger vi stått med näsan tryckt mot fönsterrutan för att kontrollera om lamporna blinkar. Och idag blinkade ljusslingan för Linus! Han har blåst ut alla ljusen, ätit tårta (godiset på i vilket fall) och han har dansat. Han var så social och nöjd! Det var fullt ös tills Linus själv kände att det räckte och bad om att få gå hem. Kloka underbara Linus.

Nu sover han gott. Jag hoppas och håller tummarna hårt för att hans femte år blir året då han äntligen blir anfallsfri, att hans utveckling fortsätter så fint som den gör nu och att han får mer lugn inombords. För hans skull. Jag tycker han har så onödigt mycket ”friktion” i vardagen, så mycket han måste övervinna och anstränga sig extra för att klara. Så mycket starka känslor att lära sig hantera. Det är inte konstigt att han fortfarande behöver sova middag. Jag beundrar honom så och alla hans framsteg. Jag säger som Linus brukar säga till mig nästan varje dag (och några till visserligen 🙂 ), ”Du är min bästa kompis”. GRATTIS min älskling!