Dans med svåra steg

”Jag har en känsla i mig att en pusselbit fattas. Att det är något vi inte ser eller kopplat än eller som inte visat sig. Men en pusselbit som kan vara en del i lösningen”. Så skrev jag den 25 oktober i fjol. Jag skrev även några rader från Winnerbäck: ”Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans…”

Den där känslan har funnits där sen dess, varje dag. Och det gnager och tar energi. Att undra, observera, oroa sig, fundera, analysera… Kan det vara det här eller det där..? Eller beror allt på epilepsin?

Många gånger har jag känt ett extremt dåligt samvete inför Linus. Vilken mamma jag är, bara överdriver och letar ”fel”… Och så är det säkert inget.

Under 2014 genomförde  min vän Gisela det fantastiska konstprojektet 365 Masquerades, där hon varje dag förvandlade sig till en ny karaktär. Den 5 november var hon ett pussel som saknade en bit och jag kände direkt att bilden så otroligt bra fångade in vad jag kände. Tänk att en enda ynka pusselbit kan skapa ett så störande svart hål. En lucka som inte går att se bort i från och bara glömma för en enda dag. Den stör och man vill inget annat än att lägga klart pusslet.

Nu är vår saknade pusselbit hittad. Och på den stod det Autism.

Det kom inte som någon chock,  men ändå klart något att nu smälta och landa i. Ord som funktionsnedsättning, habilitering, LSS och ”personkrets 1” har inte varit i min vardag innan. Men äntligen vet vi, äntligen kan vi få hjälp att göra allt så bra som möjligt för Linus. Diagnosen är inget hinder, den öppnar dörren så vi kan ge honom rätt stöd och förutsättningar.

Linus är samma underbara och charmiga kille som får oss att skratta högt varje dag (och möjligtvis även ökat de grå hårstråna i antal ;D). Inget har förändrats. Men nu vet vi att han inte riktigt tänker och uppfattar världen som vi. Han har ett annorlunda sätt att ta in, bearbeta och tolka all information och sinnesintryck runt omkring honom.  Och det känns bra att veta. Återkommer till Winnerbäcks citat ”Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg”. Man kan väl säga att han dansat en exotisk samba här hemma medan jag och Jocke kört vanlig hederlig bugg. Och det går klart inte alltid så smidigt i vardagen ;D Så nu ska jag och Jocke bli grymma på samba helt enkelt! Så vi kan ge Linus de bästa förutsättningarna till utveckling , lugn och ett gott liv. Vår bästa älskade Linus!!