Vilken berg-o-dalbana detta är! Just nu är Linus bättre igen. Piggare, leker mer och färre anfall. Han har haft några anfall i veckan, men utan muskelryckningar. Håller tummen hårt att det är senaste medicinökningen som fungerar, men vågar inte tro det än. I morse fick han ett utan ryckningar, men där han stod och envist påtalade att fjärrkontrollen till TV:n i vårt sovrum inte fungerade…oavbrutet i fem minuter. Tanken totalt låst. Varken jag eller Hannah släpptes iväg. Vi bara SKULLE lyssna. Hannah försökte gå då och då och började till slut nästan gråta för hon inte ville lyssna mer och då kändes hela situationen nästan komisk.
Dagis påpekade i veckan att Linus vägrar att ens prova att dra upp sina byxor eller knäppa upp skorna själv. Det är ju liksom dags att lära sig nu och alla de andra jämnåriga gör tappra försök. Men Linus, han totalvägrar. Om jag kunde förstå varför! Vi försöker hemma också, men han vill inte. Idag försökte jag liksom leka fram det och när han väl gjorde ett snabbt slarvigt försök applåderade och tjoade jag och Jocke allt vad vi kunde. Positiv förstärkning i total överdriven tappning, det får nog bli receptet…för han såg liiite nöjd ut ändå 😀
Annars är mina tankar just nu hos min älskade farmor. Hon har inte många dagar kvar i livet. Igår fyllde hon 101 år (!!) och jag åkte till Halmstad för att hälsa på en sista gång. Hon är bara vaken ca 10 minuter per timme, men när hon väl är vaken är hon helt klar i tanken. Hon var så fin. Nyduschad, håret nylagt, fin blus och blombuketter på sitt sängbord. När hon vaknade och såg mig, sprack hennes ansikte upp i ett härligt leende! Vi pratade gamla minnen, kunde skämta och skratta. Hon är helt medveten om vad som händer just nu och konstaterade själv att det är sista gången vi ses. Hon känner sig redo och återkommer hela tiden hur nöjd hon är med sitt liv och sin goa familj.
Innan jag skulle gå var vi ensamma en stund, bara hon och jag. Vi berättade för varandra hur mycket vi betytt för varandra och att vi älskade varandra. Det blev många långa kramar. Jag ville aldrig släppa. Att vända sig om och gå var bland det svåraste jag gjort. Det var en så otroligt overklig och märklig känsla. Att ta avsked av någon som alltid funnits där i 36 år med vetskapen att vi aldrig mer ses. Samtidigt en så fantastisk möjlighet. Vi fick verkligen säga allt vi ville ha sagt till varandra och ta farväl på bästa finaste sättet! Det är jag så glad för. Åh vad jag kommer sakna henne. Hon är en underbara och omtänksam människa med ett så varmt och stort hjärta!
Dans med svåra steg 