Ibland befinner sig rätt person på rätt plats för att kunna hjälpa en medmänniska. I förrgår var det jag som fick hjälp i ett tufft läge och idag var det jag som kunde hjälpa till när en pojke med autism rymde.
I onsdags åkte jag tåg från Halmstad till Malmö ensam med Linus. Det är något jag gör motvilligt med stor nervositet pga. hans autism, ADHD och intellektuella funktionsnedsättning. Det kan bli kaos, så väldigt mycket kaos. Men Linus älskar tåg och han ville så innerligt.
Det gick perfekt tills det var 25 minuter kvar. Plötsligt varvade han upp och blev så där högljudd och speedad så att man helt tappar kontrollen. Det är inte lätt att lugnt begränsa en så vild 9-åring. Jag är dessutom livrädd att det ska övergå i ilska. Det här kan hur lätt som helst övergå i ett meltdown. Började undra hur jag på ett säkert sätt skulle komma av tåget med tre väskor, heliumballong och en totalspeedad Linus. Tårarna brände eller rann de redan här, jag minns inte. Det är nu det fantastiskt fina händer…!
Mannen bakom undrade om han kanske skulle åka med till min hållplats för att hjälpa mig, men en kvinna hann före. Hon kom fram och sa bestämt ”Jag åker med dig till Malmö triangeln, jag tar dina väskor”. Då grät jag ännu mer. Hur fina människor finns det liksom?! Hon presenterade sig, hon hette Stella och hon började småprata – det var så skönt att inte vara ensam. Att prata med henne betydde lika mycket som bärhjälpen. Jag ville förklara hans problematik men hon bara ”Du behöver INTE förklara något”. Hon bar sedan mina väskor genom tåget och av. Tack Stella vem du än är, för ditt lugn, omtanke och vänlighet! Jag är verkligen så otroligt rörd.
Precis detta är en stor anledning till att jag ville ge ut min bok Marionettmamman – att fler ska se, förstå och sträcka ut en hjälpande hand istället för att titta irriterat eller säga till. Frågan ”Kan jag hjälpa dig på något sätt?” kan betyda sååå mycket! ❤🙏🏻
Idag var det min tur att få hjälpa ett barn med autism på rymmen! Jag och Linus hängde på Triangelns tågstation och frossade i tågavgångar efter att alla tåg stått stilla en halvtimme. Jag lägger märke till en annan lite äldre pojke som vandrar runt med en man. Jag känner igen rörelsemönster och beteende fast det inte var särskilt avvikande, förstår direkt. Den pojken har också autism. Efter ett tag försvinner de.
När vi går mot hissen ser jag plötsligt den här pojken komma springande från rulltrappan och kasta sig på ett tåg som kör innan jag hinner agera. Inser direkt vad som precis hänt, han har rymt! Jag säger till Linus att vi måste stanna på perrongen. En minut senare kommer mycket riktigt mannen springande i panik.
Jag visste ju att pojken satt på tåget till Ystad och inte Göteborg, Kalmar, Köpenhamn eller annan destination. Jag hjälpte honom att ringa polisen medan han fick tag på vakterna som ringde driftledningen. Tjugo minuter senare hade de hittat pojken på tåget påväg mot Ystad och hjälp var på väg. Vi gick hem med ännu en dramatisk historia i bagaget som vi lär prata om x 1000 i flera år nu 😉 Idag var det vi som var på rätt plats. Kan inte smälta vilken helt osannolik tur det var att just jag och Linus hängde på stationen just då!
Jag känner mig lite tagen av förmiddagens händelse. Många barn med autism rymmer och förstår inte faror. Det kan snabbt bli farligt. Det är alla NPF-föräldrars värsta mardröm! Ännu en anledning till att öka kunskap om barn med autism i hela samhället. Autism syns inte, men det hörs och märks. Med lite baskunskap kan man känna igen de här barnen och kunna sträcka ut en hjälpande hand när det behövs! ❤
Dans med svåra steg 