Jag har tidigare skrivit om mina tankar och oro inför Linus skolstart. Det var skönt när vi kom fram till att ansöka om uppskjuten skolstart. Jag stoppade ner alla oro och ångest i en låda och stängde.
I måndags var jag kallad på möte på förskolan. Jag visste inte vad det skulle handla om, planering inför vårterminen tänkte jag. Därför tog jag mötet själv, jag och Jocke kan inte gå på allt tillsammans. Vi har nog med frånvaro från jobbet.
Vi gjorde en ny bra plan för hur de ska locka Linus att äta på förskolan. De ska fotografera de få rätter som han äter ibland och sedan ska Linus varje dag få gå ner till köket och vara delaktig i valet. Om det blir som vi sa, ska han också få med sig en bild på valet så han är väl förberedd på vad som kommer att serveras. På tisdagen lyckades det – han åt nästan tre pannkakor!
Sen insåg jag vad som framför allt stod på agendan. Förskolans rekommendation är inte att Linus stannar ett extra år. Alla Linus kompisar som känner honom, accepterar honom så fint för precis den han är och tycker om honom, slutar. Upp till avdelningen kommer istället cirka 12 st 3-åringar – inte optimalt för Linus av flera olika aspekter. Jag förstår hur de tänker.
De sa att den vanliga skolan är skyldig och ska göra all den anpassning som Linus behöver. Jag vet det, men tyvärr tror jag på det när jag ser det – så omfattande behov som Linus har. Men låt säga att en vanlig skola löser det, ska Linus sitta med sin egen lärare och ha egen undervisning i eget rum hela tiden – hur integrerad är han då? Hur ska han passa in och inte bli utsatt av äldre oförstående barn? Hur ska han kunna uthärda den stimmiga miljön? Jag som inte ens kan ta med honom in på Hannahs skola för en enkel hämtning. Vart ska vi nu ta vägen…? Jag satt där med förskolechef, resursen, specialpedagog och förste förskollärare och kände hur all oro och ångest som jag så väl stoppat undan, bara sköljde över mig. För ett ögonblick kände jag att tårarna var på väg. Insåg att om jag låter min skyddsmur rämna nu kommer jag inte kunna sluta gråta. Lyckas samla ihop mig, fånga det sakliga i diskussionen och fortsätta.
Sen dess är det detta som konstant snurrar i mitt huvud. Vad är alternativen – vilka vägar finns att gå?
Uppskjuten skolgång. Fördel: Linus hinner utvecklas lite mer, kanske epilepsin kan stabiliseras, kognitionsutredning hinner göras och det är då lättare att göra ”rätt” val för Linus. Nackdel: Omges av betydligt yngre och för honom nya barn vilket innebär stim, oförstående, svårare att träna socialt samspel, lättare hamna i konflikter, färre förebilder att inspireras av i utvecklingen, ev. avstannad utveckling. Efter en uppskjuten skolgång måste han ända komma vidare till något av nedan alternativ.
Börja vanlig skola med heltidsresurs (något annat skulle jag aldrig acceptera). Fördel: Inspiration från barn som kommit betydligt längre i utvecklingen? Har inte haft någon markant effekt hittills, men man vet aldrig. Utvecklas mer än på förskolan? Nackdel: Högljudd miljö. För mycket barn omkring honom. Stress pga. hans extrema kravkänslighet. Miljön och stressen leder till hjärntrötthet, sämre humör och fler anfall. Klarar inte en matsalar/restauranger. Utanförskap? Konflikter? Risken att ”misslyckas” med sin skolstart.
Pusselbitens skola där Linus står i kö, som så många andra. En privat icke vinstdrivande skola med ett helt fantastiskt engagemang för de här barnen. Fördel: Bra stimulerande miljö, rätt anpassningar, lagom stora grupper, garanterat kompetent personal, positiv utveckling (hört från mina vänner vars barn går där), trygghet, en del i en lagom stor gemenskap. Nackdel: Ligger i Hög eller Dalby och Malmö stad har hittills bara beviljat skolskjuts på skoldagar (lovdagarna är många på ett år). Långt att åka och hämta om han blir sjuk under skoldagen.
Detta hoppas jag på – besked kommer i februari. Håll tummarna alla!
Autism-klass: Här har Malmö stad verkligen tagit i och har hela EN sådan skola som tar emot de minsta barnen, inte många platser och i höstas tog de inte in något barn. Vet inte så mycket om den för att kunna ta ställning till om det är något för Linus, men jag utgår i från att det är små grupper och kompetent personal. Blev informerad av Malmö stad om att det bara är de ”svåraste” barnen som går där (eller vilket ord hen nu använde, men ni förstår…), så jag vet inte vad jag ska tänka eller hoppas på angående den.
Särskola: Inget alternativ idag. Finns bara från åk 1 och bara om man vid kognitionsutredningen kommer fram till att Linus behöver det.
Vanlig skola med heltidsresurs och placering i SU-grupp (särskild undervisningsgrupp, finns på några utvalda skolor). SU-grupp finns inte för förskoleklasserna i Malmö och förskoleklass är fr.o.m. 1 januari obligatorisk enligt den nya skollagen. Alltså inget alternativ nu, men om vi tänker att detta skulle passa Linus om ett år hade det ju varit bra om han började f-klass på en skola där det sedan finns SU-grupp för att slippa byta skola. Vilka skolor det är vet jag inte än. Ingen av de närmaste iallafall.
Detta är inte ett lätt beslut och för att krydda stressen lite extra damp igår information om skolvalet ner i brevlådan. Nu måste alla barn i Malmö ansöka om tre olika skolor och sedan får man besked i slutet av april om vilken skola det blir. Sista dag att ansöka: 15 februari 😦 Besked om vart barnet kommit in – slutet av april. Så otroligt mycket för sent.
Ja, vad ska vi göra? Åka och titta på skolor och prata med dem tycker förskolan. Men vilka skolor? Det finns över 70 skolor i Malmö! Jag träffade Hannahs skola innan jul och pratade om Linus. Den skolan är utesluten efter det samtalet. För stor, stimmig och ingenstans att dra sig undan (om de inte anpassar och bygger ett nytt hus till Linus då 😀 ). Igår pratade jag med en annan närliggande lite mindre skola. Den skulle rivas och de ska bo i moduler i två år, eventuellt med en flytt innan skolan står klar 2020. Kändes inte heller som ett bra alternativ. Har ett annat tips på en skola på andra sidan stan, ska ringa dem imorgon.
Jag pratade även med ansvarig för ”Skolområde autism” igår – de som utreder och placerar dessa barnen om det visar sig att de inte klarar vanlig skola. För det ska först visa sig. ”Man brukar prova vanlig skola först – det är där man utreder och bedömer barnet”. Jag får smått panik. Börja – misslyckas – flytta? Nej tack. Jag vägrar sätta Linus i en situation som han kommer må sämre av. Vi kom fram till att man kanske kan göra ett undantag och bedöma Linus på förskolan – då är vi de enda i Malmö som man gjort det på.
Jag upplever att det finns ett glapp i Malmös skolsystem. De barn som inte behöver särskola (eller man kanske bara inte vet att de behöver det än) men som inte skulle klara att vistas i ett stort klassrum och fokusera på en enda lektion – var ska de gå sin nu obligatoriska förskoleklass? Tankarna snurrar som en tornado och det är svårt att tänka dem var och en riktigt ända ut. Känslorna skaver och pressar mot min skyddsmur som jag behöver för att hålla ihop allt kring Linus. Det blir kanske något bra, det måste bli det. Linus ska få en bra skolstart! Bara önskar någon tog mig i handen och guidade mig igenom det här – visade vägen, steg för steg.
Dans med svåra steg 