Ända sedan Linus fick sin autismdiagnos har jag funderat över om vi ska berätta för föräldrarna på förskolan eller inte. Spelar det ingen roll eller kan det vara bra att veta? Jag minns många gånger som Hannah kommit hem och berättat vad olika barn gjort på förskolan som hon reagerat över, oftast att de betett sig ”fel” och gjort något som hon tyckt var ”dumt”. Än så länge kanske inget barn har reflekterat över att Linus är annorlunda, men någon dag kommer de så klart det. Vad kommer då föräldrarna svara?
”Stämplar” man ett barn genom att informera om en diagnos? Eller ger man barnet bästa möjliga förutsättningar att fungera i barngruppen och med sina kompisar? Jag tror på det senare. Jag tror på öppenhet. Min öppenhet har faktiskt redan lett till nya bekantskaper och möjligheter.
Förra helgen till exempel, var jag på vår gård med Linus. En granne kommer förbi, en kvinna jag alltid hälsar på men nog aldrig pratat med. Hon stannar till eftersom hennes barn också är där. Jag minns inte vad jag sa om Linus och jag minns inte vad hon svarade, men jag såg på henne att hon förstod. Så jag berättade för henne, Linus har autism, trots att vi inte kände varandra. Då visar det sig att hon arbetar med just barn med autism, har gått flera kurser och är full med erfarenhet och tips! Idag bjöd hon in mig för att tipsa om lämpliga lärande appar på surfplattan och lånade ut tre böcker som ska vara väldigt bra. Jag är så otroligt tacksam.
Men tillbaka till förskolan. Jag och Jocke bestämde oss för att berätta för de andra föräldrarna. Jag skrev ett mail, tog ett djupt andetag och klickade på ”Skicka”. Det känns rätt, men lite nervöst. Så här skrev vi:
”I mars började vår Linus på XXX. Allt har fungerat bra och alla kompisarna har varit så goa och välkomnande!
Våra barn börjar bli stora nu och snart kanske de börjar reflektera över om någon är annorlunda. Vår Linus är en glad, biltokig och musikälskande pojke, men som just är lite annorlunda. Kanske kommer de hem en dag och berättar att Linus inte kunde sitta på samlingen, inte gjorde rätt i en lek, hade svårt att sitta still vid maten eller gjort något som de tyckt var konstigt eller fel.
Vi tycker att det är bra att ni alla då känner till att Linus har autism. Saker som är självklara eller enkla för andra barn, kan vara svåra eller kännas väldigt jobbiga för Linus. Han tänker och förstår saker på ett annorlunda sätt. Vissa barn med autism pratar inte och tycker inte om sociala sammanhang, men Linus pratar som tur är ganska mycket och tycker om att vara med sina kompisar, även om han kanske ibland leker på ett annorlunda sätt. Han leker ofta mer bredvid dem än deltar i rollekar t.ex.
Mia är heltidsanställd resurs på XXX för Linus.
Så om ert barn kommenterar något som han/hon tycker var ”konstigt” eller fel, hjälp dem att förstå att vi alla är olika men är lika bra ändå. Är det något ni vill fråga om kring någon situation, är det bara att maila”. Jag hoppas och tror att vi gjorde rätt.
Det är så mycket aha-upplevelser, så mycket jag lär mig och ändå har vi bara börjat. Jag vill skriva här betydligt oftare än jag hinner och orkar. Men det kommer! Avslutar med en bild som jag tycker är så fin. Vi är på väg hem från förskolan. Linus tycker inte om att Hannah går bakom vagnen. Han blir orolig – ”Var är Hannah!?”. Och det är klart, om man har ett så konkret tänkande, kan det kanske vara svårt att veta säkert att det som inte syns fortfarande finns kvar nära. Så hon går bredvid honom, ibland vill han hålla hennes hand. De är bara så goa!!
Dans med svåra steg 