I helgen drömde jag en mardröm om en sopbil. Hur man nu kan göra det, haha! Jag drömde i vilket fall att jag satt på passagerarplatsen och sopbilen skulle backas runt ett snävt hörn, ingen sikt, inga backspeglar. Vet inte vem som körde, men plötsligt är gasen i botten och den gigantiska sopbilen kör för fullt bakåt runt hörnet utan att veta vad som fanns där. Mycket obehagligt! Jag skrek STOPP och STANNA, helt maktlös. Sen vaknade jag av att Linus ropade på mig.
Känslan av obehaget satt kvar och jag kan inte låta bli att förundras över hur hjärnan och drömmar fungerar. De säger att vad man drömmer egentligen är helt irrelevant, det är känslan man har i drömmen som speglar hur man känner eller mår just nu. Och just nu är min känsla just obehag och oro inför framtiden. Vad väntar oss runt hörnet? Inte ens en backspegel finns som säkerhet. Vi väntar på nytt EEG, ny medicin (inväntar licens för det är ett licenspreparat) och mer utredning. Jag vill ha alla svar nu genast. Jag vill veta att allt kommer bli bra. Att den nya medicinen kommer att göra underverk. Ett år exakt har gått nu sedan han fick epilepsin. Nu får det minsann bli bra. Vår älskade goa Linus!
Situationen gör att jag läcker energi. Då gäller det att fylla på från annat håll. En veggie-sushi, ett glas vin eller en lunch med en kompis, ibland behövs inte mycket för att vara laddad igen och orka lite till. Eller som för 1,5 vecka sedan, när jag och Anna var på spa i Tylösand. Heeelt underbart! Och imorgon ska jag på två utvecklingsdagar med jobbet = en natt på hotell, middag med goa kollegor och hotellfrukost i lugn och ro. Allt med obligatorisk närvaro. Okej…jag åker väl då! ;D
Dans med svåra steg 