Linus avdelning har blivit beviljad en resurs! Hon börjar den 1 mars. Så otroligt skönt, en lättnad. Vi har även fått besked om att Linus i slutet av mars ska flytta upp till en avdelning för 3-4-åringar. Jag inser att det är dags och säkert bra för honom. Men det känns oroligt att byta, mycket tankar virvlar runt. Pedagogerna på hans avdelning har varit så otroligt bra. Det har varit guld värt att de varit lugna och verkligen hanterat situationen så bra, när det känts minst sagt svajigt hos oss. Man bygger upp ett förtroende efterhand och nu ska vi börja om. Och Linus ska börja om. Han som inte ens gillar att byta vintermössa. Men som tur är kommer resurspersonen tre veckor innan och hinner lära känna honom. Sen följer hon ju med till den nya avdelningen.
Linus läkare ringde i går. Resultatet blev höjd kvällsdos i går, höjd morgondos på fredag, nytt koncentrationsprov i slutet av januari och läkarbesök i början av februari. Nu håller vi andan. Linus brukar reagera med uppvarvning vid doshöjningar…
Det är konstigt. Flera gånger har jag upplevt att epilepsin liksom är olika symptom i mönster som kommer och går. Och kommer tillbaka. I somras hade Linus en period då han vaknade för tidigt vid exakt samma tid varje dag, ca 5.30. Förstod ganska snabbt att det var förkänning eller anfall som väckte honom. Ibland hann vi ner, ibland var han redan i ett när jag kom in till honom. Och de senaste dagarna har samma mönster kommit tillbaka.
När han prompt skulle upp 5.15 i helgen tänkte jag att här gäller det att sätta gränser. Så hysteriskt ledsen han blev. Det tog nog 10 minuter att lugna honom i vår säng. Nu förstår jag att det nog var epilepsin han kände av. Och att då lyfta honom eller hålla honom gör honom så ledsen, han får panik, jag vet ju det. Men jag kopplade inte då. Efter fyra morgnar ser jag mönstret. Han vaknar 5.30 och vill gå ner. Ber att bli buren i trappan, vilket han aldrig gör annars. Direkt nere kommer ett anfall. Låt oss hoppas att mönstret snabbt byts tillbaka – inga anfall före kl 06 tack…gääääsp!