Dans med svåra steg

Nu är det sommarlov, men inte semester än. På skolavslutningsdagen hade vi tagit ledigt och mina föräldrar kom ner – första året med barn på olika skolor. I samråd med Linus lärare fattade vi ett beslut; vi var alla på Hannahs avslutning och gick sedan ut på restaurang för att fira henne medan Linus var på fritids. Vi vet hur bra Linus fungerar med sina lärare i sin skolvärld. Vi vet hur det skulle bli om vi kom dit. Och vi ville så gärna ge Hannah några timmar med två föräldrar som hade fokus på bara henne. Jag hade så dåligt samvete dagen innan! Jag vet att Linus fungerar bäst i skolan utan oss. Jag vet att han knappt skulle haft ro att fika i klassrummet med oss där. Jag vet< att han nog skulle varva upp och ganska snart bara vilja åka hem. Jag vet att restaurangbesöket inte hade blivit i närheten lika avslappnat med honom med och att fokus skulle ligga på Linus. Jocke var lugnare, han sa "Linus har allt fokus alla andra dagar, kan inte Hannah få ha EN dag i centrum?". Jo, så klokt. Linus lärare höll med och sa åt mig att släppa allt dåligt samvete. Så tacksam för det. Vi gjorde rätt, men det kändes i hjärtat när jag sjöng "Den blomstertid nu kommer" på Hannahs avslutning och undrade hur Linus hade det på sin… Särskolans klasser uppträdde på skolans avslutning! Fick se på en underbar film där Linus står med pappersblomkrans på huvudet och med allvarligt hyperfokus sjunger en jättefin sång om att alla är lika mycket värda; ”Du du du och jag, är lika bra!”. Efter detta otroliga framsteg hade han sagt ifrån att han var trött och inte orkade mer, så han och en lärare hade gått till klassrummet. Det är också ett framsteg – att han kan känna in sig själv och sätta ord på ett behov! När du går i särskola blir du placerad var som helst i Malmö och kan ha långt till skolan, men du får skolskjuts så det är inget problem. Tills det blir lov då, som det ju är ca 13 veckor om året. För det är SKOLskjuts, på alla lov får man ingen, utan vi måste köra 4km tur och retur rakt genom Malmö två gånger om dagen – 1,6 mil stadskörning i rusningstrafik. Ingen extra krydda i vardagen för en redan stressad själ direkt, men vi turas om och löser det bra. Samtidigt irriterar det mig och jag tänker på de som är ensamstående, inte har flextid på jobbet eller har det knappare ekonomiskt…vi måste ju arbeta som alla andra och har inte själva valt en skola i helt fel del av stan. Linus älskar att åka bil. Jag älskar däremot inte alls att köra genom stan med all trafik och en mycket sprallig klåfingrig liten kille bredvid mig. Är alldeles för stresskänslig. Konstant i ögonvrån viftandet med ”böjaren” i handen (en tandborste) och en ljudmatta till radion som gärna ska höjas varvat med: – Kolla mamma, kolla EN gång, KOLLA! (pekar på nån punkt på tandborsten eller nån annan detalj) – Jag kan inte, jag kör. – KOLLA DÅ! – Jag måste titta på trafiken. -Kan man ändra musiken på radion? -Nej det är de som arbetar på radion som bestämmer musiken. -Varför kan man inte ändra? -Det är bara de på radion…(avbruten) -Kolla mamma, kolla EN gång, KOLLA DÅÅÅ! – Jag kör… -Kan man ändra musiken på radion? -Varför kan man inte ändra musiken? -Det är de på radion som bestämmer…