Den här våren går jag en längre kurs på Hab i Lund som handlar om att utveckla kommunikationen hos barn med autism. Den heter Talkability och riktar sig till barn som har ett ganska bra språk men behöver utveckla ordförståelsen och förmågan att använda språket i sociala situationer. Superbra! Förutom kurstillfällena ingår tre hembesök då logoped filmar oss i leken då vi tränar på olika saker.
Bland det första vi pratade om var om vi som föräldrar hade en styrande eller responsiv samtalsstil. I den styrande använder man mycket frågor och styr mer innehållet i samtalet. I den responsiva samtalsstilen följer man mer vad barnet vill prata om, mer kommenterar saker och väntar in. Ett exempel: Ni sitter vid bordet och du ser att barnet har ett stort blåmärke. Med den styrande stilen: ”Har du ett blåmärke?! Vad har hänt? Har du trillat? Berätta!”. Svaret från ett barn med autism blir troligtvis ”Ja”. Med den responsiva stilen: ”Du har ett blåmärke!” – sen: se lite förvånad ut, visa med kroppsspråket att du väntar på svar, va tyst och räkna långsamt till 10. Då ökar sannolikheten för svaret ”Ja, jag klättrade i träd på förskolan och trillade ner”.
Det kan vara svårt att ha en dialog med ett barn med autism. Linus har ett stort ordförråd och pratar mycket, men det är svårt för honom att föra ett ”vanligt” samtal där inte han styr innehållet. Vi har gått igenom olika knep för hur man kan få barnet att förstå när det är dags att svara i en dialog. Vilket stöd som behövs beror på barnets utvecklingsnivå men även dagsform. Det är som en nivåtrappa och man får prova sig fram vad barnet behöver för att förstå just idag. Det viktiga är att stanna upp och vara tyst en längre stund – verkligen ge barnet en chans. Exempel:
- Säg en öppen kommentar – vänta in.
- Ställ en fråga (anpassa nivå, öppen eller sluten) – vänta in.
- Underlättande kommentar – vänta in.
- Hinta – vänta in.
- Föreslå – vänta in.
- Säg exakt vad barnet ska säga.
Barn med autism kan ha svårt att förstå att alla inte vet samma sak – om man inte har sett något kan man inte heller veta vad som hänt. Linus tror t.ex. att alla han möter sett samma Youtube-klipp som han älskar och börjar gärna diskutera dem med främlingar. Här kan man använda böcker och stanna upp och fundera tillsammans kring vem som vet eller tror vad. ”Alfons tar sågen fast han inte får – vet pappa att Alfons tar sågen? Nej, för han tittade ju på tidningen – han VET inte det”. Nu vägrar oftast Linus lyssna på böcker just nu, så jag får försöka jobba in det i vardagen då jag kommer ihåg det istället, t.ex. då Linus spontant berättar något han gjort med Jocke eller på förskolan. Då kan jag svara ”Aha, det VISSTE inte jag, jag var ju inte med dig på förskolan och såg inte när du klättrade”. Så där helt naturligt ;D
Vi har pratat om olika abstrakta begrepp och hur man får barnet att förstå vad de betyder och att människor tänker och vill andra saker än vad man själv vill. Jag kan inte förklara saker eller ord för Linus, han tar inte in den typen av kommunikation. Däremot är han fantastisk på att snappa upp uttryck och begrepp som vi använder ofta eller som han hör i sina favoritprogram på TV. Han liksom förstår dem när han hör dem i sitt sammanhang och tar efter. Många gånger har han slängt sig med uttryck som får oss att tappa hakan, som vi sedan förstår kommer från ett barnprogram.
Några exempel på begrepp som jag nu tränar Linus på är: samma, olika, tror, tänker, skämta, låtsas osv. Det kan låta så här:
Jag: Tycker du om banan?
Linus: Ja!
Jag: Jag tycker också om banan. Vi tycker om SAMMA!
Jag: Du älskar verkligen fil.
Linus: Ja det är gott.
Jag: Hannah tycker inte om fil. Hon tycker om yoggi. Ni älskar OLIKA saker.
Eller att lite spontant och övertydligt sätta ord på vad man har i huvudet just nu:
”Jag ser mörka moln. Jag TROR att det kommer att regna. Vad tror du?”
”Jag TÄNKER på att det va roligt när vi hade kalas. Vad TÄNKER du på?”
”Jag FUNDERAR på om det går att laga den här leksaken som är sönder”.
Eller säga något helt osannolikt och dumt, se lurig ut och utbrista ”Jag SKÄMATDE!”.
Sättet att prata känns inte heeelt avslappnat, haha!! Stating the obvious in absurdum. Men det fungerar faktiskt och det är huvudsaken. Det är lätt att glömma bara när den intensiva vardagen rullar på – jag vill och borde få in det mer. Ibland kan jag önska att jag fick vara mer mamma och mindre pedagog, men samtidigt är det ju häftigt att se att det faktiskt har effekt – som när Linus spontant inleder en mening med ”Jag tänker att…”. Det är bara att köra på, jag har länge varit som en papegoja som upprepar det Linus säger så han hör hur det ska låta och nu – I’m the master of stating the obvious!
Dans med svåra steg 