Just nu händer det massor och varje litet framsteg känns bara helt fantastiskt! Minsta detalj gör mig lyrisk, för det har känts som det stått stilla väldigt länge. Alla barn tar ju olika utvecklingssprång, men tydligen kan det vara så att barn med autism tar större tydligare språng (men står stilla i utvecklingen däremellan). Den här senaste veckan har det hänt massor där jag bara känt WOW! Här kommer några exempel:
- Precis när ett epilepsianfall är slut säger han ganska ofta ”Jag har lite anfall” och det är guld värt, för nu kan vi få bekräftat de mindre och otydliga anfallen också.
- Språket exploderar! I uttal, meningsbyggnad och flyt. Ibland står vi bara och gapar, jag och Jocke.
- Han kan spontant uttrycka att han inte orkar eller att något är för svårt för honom.
- Han kopplar ihop vissa saker som hör ihop, t.ex. sa han att vi måste ha salt på hans popcorn och idag att jag måste använda musklerna så han kunde få högre fart på gungan.
- Förra söndagen när jag hade stukat till foten lite och kved i soffan, kom han oroligt och frågade hur det va. Sedan sprang han spontant till frysen och hämtade en kylklamp och la på min fot!
- I veckan hade han och resursen pusslat 12-bitarspussel! Till saken hör att Linus konsekvent vägrat befatta sig med pussel. Hemma i princip bara enbitars ibland. Nu var det t.o.m. på hans initiativ.
- Han har aldrig riktigt förstått principen med Memory. I går när han sitter vid köksbordet med sin surfplatta, ser jag plötsligt att han satt igång Memory med 12 bilder. Jag ställer mig bakom och tjuvtittar. Ser hur han siktat in sig på att hitta den andra kaninen och systematiskt väljer den kanin han känner till och testar att kombinera med alla de andra bilderna. Till slut hittar han rätt.
Känslan just nu är typ att jag vill ge honom nobelpris. Heja Linus!!
Ibland är vår vardag så knasig att jag bara måste skratta åt allt. Härom natten utspelar sig följande:
Linus vaknar och jag hjälper honom till rätta igen. Känner att jag är kissnödig. Vill inte att Linus ska upp och springa på natten (riskera att ”vakna för mycket”), så jag smyger snabbt in på toaletten (sover inne hos Linus just nu).
Hör efter en stund ”JAG VILLE FÖLJA MEEEDD!”, skyndar mig tillbaka. Paniken stegrar. Jag försöker lugna, säger att nu är jag här och jag går ingenstans, men det är för sent. Det blev fel och nu måste det blir ”rätt” (tror Linus hade ett litet anfall dessutom, kändes förvirrad). Jag tänker att han kommer bli lugn, bara han får gå till badrummet och tillbaka. ”Okej, följ med in på toaletten då”. Väl inne på toaletten ger sig inte Linus. ”Du ska KISSA!!”. Ångesten går att ta på, gråt och skrik. Så jag gör det enda rätta, jag kissar, igen. Eller ja, låtsas… ;D
Linus bli nöjd och lugn. I hallen möter vi en yrvaken Jocke som frågar vad vi gör. Några sekunder står jag bara och tittar på honom, ja vad gör vi egentligen? ”Psykologiskt toalettbesök” svarar jag, skrattar och går och sover.
Dans med svåra steg 