Nu är min semester slut, på måndag är det dags för jobb igen. Jag gick faktiskt på semester med blandade känslor. Efter förra sommarsemestern kände jag mig mer utbränd än utvilad. Linus hade nyss fått diagnosen, han var överaktiv och övertrött. Hannah var rastlös. Pauserna/andningshålen var för få. Att komma tillbaka till jobbet kändes som en spahelg. Så det var kanske inte så konstigt att jag kände en viss oro inför semestern. Men det blev faktiskt fina veckor efter en lite tuff start med magsjuka, medicinvägran och två besök på barnakuten.
Några dagar efter att vi kommit hem från Turkiet åkte Hannah till mormor och morfar. Hannah älskar att få vara där ensam och ha dem alldeles för sig själv. Samtidigt får vi några lugnare dagar med bara ett barn. Win-win! Sen var även jag och Linus i Halmstad några dagar. Morfar hade sparat sin smutsiga bil till honom så han fick följa med och tvätta den, vilken lycka. Min mamma är otroligt bra och pedagogisk med Linus. Guld värt.
Sista veckan har vi varit hemma. Medan andra suckar över vädret, har jag känt att det varit ganska okej. Linus mår ändå inte så bra av värmebölja. Själv tycker jag om när det är tillräckligt varmt för klänning men med lite fläktande vind, bara det inte regnar. Jag har träffat vänner, varit på Malmös fina lekplatser, varit på Tivoli med bara Hannah, hennes bästis och hennes mamma (lyx!), försökt njuta av att tempot är långsammare och tagit ett gott kallt glas vitt var och varannan kväll.
Vi har följt medicinändringsschemat i sex veckor nu. Nästa vecka ska vi kontrollera hans levervärden för att se att han tål medicinen. Och hur har ändringarna påverkat Linus? Gladare, skrattar mer, pratar lite bättre och gjort olika små framsteg som att börja prova toaletten. Om något av detta har med medicinändringarna att göra har vi klart ingen aning om. Tyvärr har han fler anfall, 3-4 om dagen. Vi har nog lite stängt av tankarna kring detta på semestern, avvaktar vad som händer. Jag orkar inte riktigt fundera över om vi satt in en medicin som fungerar ännu sämre. Inte just nu. Men igår konstaterade vi båda att vi borde börja skriva upp anfallen igen, för vi har ingen koll riktigt. Vi är så vana vid flera anfall om dagen just nu så vi kan inte säga om han haft ett, två, fyra eller fem.
Så semestern har varit bra trots allt, men visst är det många stunder av smått kaos också. Som idag på förmiddagen. Hannah skulle på kollo och jag hade inte lyckats packa förrän nu samma dag. Samtidigt hade Jocke lovat ut sig som flytthjälp. Och så klart, om Linus lämnas till sitt eget öde en hel förmiddag, blir det kaos. Inte hans fel, jag vet. Det sprangs runt som om det vore slutspurten i ett VM-sprinterlopp, smälldes i dörrar, slogs, meckades med kontakter osv. Han är som en magnet till det han inte får. Hannah grät när hon blev slagen och när hennes brosch revs sönder. Och detta i kombination med stressen av att få med allt i kollopackningen, gjorde mig tyvärr både högljudd och ilsken. Skickade ett kort kärnfullt sms till Jocke som innehöll tre ord, varav en svordom och en gråtande gubbe. Mest för att lätta på trycket. Tio minuter senare, strax efter att Linus bankat sönder en porslinstallrik, kommer Jocke hem. Det kändes som en räddande riddare i skinande rustning stormade in och tog med sig yrvädret ut på långrunda med racerbilen istället för att bära flyttkartonger.
Men först ett blöjbyte under högljudd protest. Plötsligt vänder Linus och kommer på att det kanske är roligare att sjunga ”Vi gratulerar” istället för att gråta. Bara det att han inte riktigt fått till texten. Så glatt och högt sjunger han ”VI KRACKELERAR, VI KRACKELERAR, VI KRACKELERAR våran mamma idag”. Jag börjar skratta, kan inte sluta. Så klockrent. Jocke kommer med kommenterar ”Han lyckas verkligen fånga in stämningen här”. Jag skrattar så tårarna kommer. Linus skrattar. Sen beger de sig ut på långrunda och lugnet lägger sig. Dagen vänder. Och lite så här är det hela tiden. Kaos och skratt, om vart annat.
Nä, krackelerar gör vi inte efter denna semestern. Det känns okej att börja jobba. Jag ska bara arbeta fyra dagar/vecka tills skolan börjar och om två veckor har jag en veckas semester till!
Dans med svåra steg 