Dans med svåra steg

I onsdags var jag hos min kompis Hanna och tittade på en underbar alldeles ny liten bebis. Jag berättade att det gick magsjuka på förskolan (vi har barn på samma avdelning) och när hennes man kom ner berättade jag för honom. ”Vi får i princip aldrig det” säger han. Orden man aldrig någonsin ska yttra. Det gick inte ens en timme, sedan hörde vi deras lilla tjej kräkas på övervåningen och jag flydde huset som om elden vore lös.

I torsdags slog vi rekord i kort vistelse på förskolan. Linus var glad på morgonen för han skulle få ge blommor till sina fröknar eftersom vi sedan skulle gå på sommarlov. Han gillar blommor, att hålla och att ge. Han sprang glatt in och överlämnade blommorna. Något av det sista jag lite klämkäckt sa innan jag gick var ”Nu ska vi bara klara oss friska den här sista dagen!”. Går till busshållsplatsen utanför och har tur, bussen kommer direkt. Hinner bara på så nås jag av meddelandet. Linus har precis kräkts.

Torsdagen var tuff för honom, inget fick han behålla. På midsommarafton verkade det ha lugnat sig men han var verkligen totalt utslagen. Låg på soffan i apati hela dagen, försökte några gånger upp men fick lägga sig på golvet direkt. Fick i honom lite smått några gånger, men verkligen inte mycket. Men man måste ju göra det bästa man kan av situationen, så vi grillade gott och åt jordgubbar med glass (inte Linus då). Jag och Hannah var ute i duggregnet och plockade blommor och kreativ som hon är byggde hon vår egen midsommarstång.

Så vid 18.30 kände jag att det här blev ändå ganska mysigt, trots allt. Dristar mig till att lägga ut bilden nedan på Instagram med texten ”Mysig midsommar trots magsjuk utslagen Linus och två extremt trötta föräldrar”. DET skulle jag inte gjort…!

Tio minuter senare kräks Linus upp allt jag lyckats få i honom under dagen och när det sedan är dags för medicinerna är det tvärstopp. Verkligen verkligen NEJ. Och där står man, vilsen på midsommarafton. Jag har liksom ingen aning om hur han påverkas om han inte får dessa tre mediciner. Det står ju att man inte får sluta tvärt. Ringer 1177 som direkt säger ”Åk till barnakuten”. Eftersom jag egentligen bara vill ha svar på en enkel fråga, ringer jag till jourcentralen. Samma svar. Så efter att ha fortsatt att försöka få i honom medicinerna i en timme medan han upprepat att han vill gå och sova, satte vi oss i bilen och åkte in. De sa att vi gjort rätt och vi fick ett rum. Sen följde en lång väntan på läkare medan jag följde hur kompisar gillade hur mysigt vi hade det på Instagram. Efter en snabb undersökning, läkemedelsdiskussion och tvångsmedicinering där hälften av krämen/medicinen hamnade på mig, blev vi hemskickade. Hemma strax före kl 01. Idag fortsatte medicinvägran så jag ringde jourcentralen och frågade om inte någon bara kunde skriva recept på flytande form av Ergenyl istället. Det fixade en schysst läkare och ikväll ska vi se om den går hem bättre.

Så, saker man aldrig någonsin ska yttra:
-Har du tänkte på hur frisk X varit i vinter?
-Jag/vi får aldrig kräksjukan.
-Nu va det faktiskt länge sedan X var sjuk!
-Nu ska vi bara vara friska en dag till.
-Så himla mysigt vi har det på midsommar trots kräksjuka.

Har ni fler klassiker?